Pokerintervjuer

När man ser något nytt projekt presenteras inom poker, eller en ny rubrik på kvällstidningarnas pokersidor, är det nästan så att man börjat fråga sig hur och inte om, Lasse Kollind är inblandad. Det är nämligen inget understatement att Vegas Group och dess VD har intressen i mycket av det som händer i dagens Pokersverige. Han var en av ägarna till en av Sveriges största, mest kända och troligen även bästa pokerklubbar. Han satt tills helt nyligen i styrelsen för Svenska Pokerförbundet, och han är som sagt var också VD för Sveriges enda officiella pokeragentur.

Foto: Jonas Kovacs

Det är måndag, någonstans i brytningen mellan sommar och höst, och ett småjävligt regn har börjat blöta ned mig där jag står utanför restaurang Kungsholmen på Norr Mälarstrand. Inne på restaurangen har vi stämt träff, men när jag kommer dit visar den sig vara stängd för att inte öppna förrän framåt kvällen. Jag kommer på mig själv med att fundera över om Lasse har känningar även här för att få utnyttja inrättningens tjänster, men det visar sig helt enkelt bara vara en misdeal av Lasse. När han och Vegas-kollegan Anders "Bengan" Bengtsson dyker upp får vi snabbt improvisera fram en ny plan, vilket tar sin ände i att vi en stund senare sitter på ett litet lunchkafé bara femtio meter därifrån.

Under vårt samtal blir det tydligt att det är Lasse som håller låda, och Bengan som agerar sufflör. Lasse pratar precis som de flesta av oss, mycket och gärna om den egna verksamheten. Det märks att den engagerar. Han har tagit klivet från att vara en renodlad leverantör av själva spelet, i form av klubbägare, till att bli en leverantör av kringtjänster till såväl spelare, spelleverantörer, och andra kringtjänstleverantörer.

Vegas beskriver sig själva som ett företag som erbjuder "pokerrelaterad agent-, konsulting-, och produktionsverksamhet". Lasse verkar tycka att den här biten är minst lika motiverande som att driva klubb och arrangera spel, även om jag tror att mixen i sig är en bidragande orsak till glädjen i verksamheten. Lasse fortsätter berätta om produktportföljen. Den delen av verksamheten som fått mest uppmärksamhet på sistone, och tveklöst skapat mest rubriker, om än indirekt, är spelaragenturen.

"Vi tar in spelarna och sköter deras marknadsföring. Sen är det inte säkert att en spelare vi tar in får ett kontrakt direkt, utan det är ofta ett jättearbete."

Kritiken mot affärsidén lyste inte med sin frånvaro i början. Bland annat handlade det om behovet av den verksamhet som företaget representerade. Dessutom handlade det också om urvalet av de spelare som företaget ursprungligen hade som affischpelare för sin verksamhet.  Jag ska inte sticka under stol med att jag själv tyckte att det var en något märklig mix av folk som företaget samlat under sina vingar, och att jag nu tycker mig se en klarare strategi mot spelare med dokumenterade turneringsresultat.

"Det var mycket kritik i början, bland annat för att vi hade en del profiler i stallet, Anders S Nilsson och Marcus Palm till exempel, som inte är några superproffs.

Det är ju väldigt enkelt, då det finns pokerbolag som letar efter folkliga profiler, och som inte ska ha ett superproffs för det passar inte ihop med deras idé. Då måste vi ha sådana profiler. Sen kommer vi även att använda de profilerna till andra uppdrag och event."

Bengan släpper besticken, nickar en smula och fyller i samtalet från sin sida av bordet, och menar att kritiken till stor del handlar om ren okunnighet om själva affären i den nya biten av företaget. Man såg helt enkelt inte vad idén med agenturen verkligen var. Lasse instämmer.

"Jag var lite chockad över att det var ett sådant oförstånd till varför vi verkligen finns. Om man tittar på vilken annan bransch som helst, som nöjesbranschen eller affärs-världen, så har de flesta människor som har något att göra med offentligheten över huvud taget en agent."

Jag ber Lasse berätta om var intaken finns. Hur deras idé på sikt ska generera intäkter till företaget.

"Om vi säljer in en person till Rolex eller Breitling och de får en klumpsumma per år för att visa upp sig med deras klockor, så har vi en procentsats på den summan. Sen har vi procent på vinst på livespel eller onlinespel, när det är vårt kontrakt som gör att en person spelar den turneringen. Betalar någon in sig själv till en tävling så har vi ingenting. Det är vårt uppdrag att se till så vår spelare får pengar av en extern part så han kan spela.

I dagsläget är turneringsvinster den viktigaste intäktskällan för oss. Marknaden i USA är mogen för sponsring av amerikanska spelare. Det har redan börjat hända, men den nordiska marknaden är inte mogen för det."

Lasse menar att två saker måste till för att öka statusen på spelet, och därigenom också på utövarna. I synnerhet då hans egna spelare, då det av naturliga skäl främst är det skeendet han i första hand kan påverka. Det första är att få mer tv-tid på sina spelare. Där är problemet att det sänds relativt lite poker på tv, och då det väl sänds är det väldigt dominerat av transatlantiska spelare samt spelare från kontinenten. Gus Hansen och Antonius är i princip undantagen från detta. Mycket av detta menar Lasse beror på toppstyrningen från de sponsrande bolagen.

Den andra delen är bristande utrymme i den tryckta dagspressen. Trots en stor mängd utövare på gräsrotsnivå, stora vinstsummor och svenska framgångar lyser nyhetsrubrikerna med sin frånvaro, nätet undantaget.  Lasse jämför med andra aktiviteter i sportbilagan, till exempel isracing med enormt mycket färre utövare, som ändå får både tv-tid och utrymme i printmedia. Pokern har hittills bara fått skapligt med utrymme på internetsajterna.

"Det är där problemet ligger. Pokern måste bli en naturlig del även i den tryckta Sportbilagan. Det behöver inte vara en helsida, utan kan räcka med en halvsida. Varenda dag ska det finnas  nyheter om pokerspelare i tryckt media.

Gemene man borde få reda på att det är en prestation att ta sig till ett finalbord på EPT. Det är en prestation som den här människan har jobbat för i många, många år, tränat, läst böcker, satsat timmar ut och timmar in. Varför ska inte det uppmärksammas?"

En stor del av Lasse Kollinds arbete går ut på att profilera dessa spelare offentligt. Jag har tidigare raljerat en smula över detta, och menat på att Lasse borde stå på Kvällstidningarnas lönelistor då han står bakom en så stor del av det material som publiceras på pokeravdelningarna på deras sajter.

"Det är inte så konstigt då vårt mål är att få medieuppmärksamhet. Kristian Öman kom på finalbord i Sydafrika och fick en halv miljon. Utan vår hjälp hade ingen tagit upp det.  När det gäller Mattssons andraplats i WPT Barcelona, så började det med att vi tog upp det. Innan det stod det inte en rad någonstans om turneringen över huvud taget. Sen plötsligt börjar alla medier att skriva om WPT. Vårt uppdrag är att skapa uppmärksamhet kring de här spelarna".

Visst. Min kritik mot journalistiken har ju egentligen inte Vegas Group som måltavla.  De utnyttjar de kanaler som finns, och gör det onekligen effektivt.  Samtidigt undrar jag om inte Lasse tycker att det är ett problem att medierna så okritiskt tar in de pressreleaser som levereras. I många fall tämligen oredigerade. Jag har jämfört flera av dem, då de även hamnar i min mailbox.

"Våra spelare är populära, och det är därför kvällstidningarna skriver om dem. Vi skickar inget skräp till dem, utan bara något när det finns något att skriva om. Sen så händer det mycket kring oss och våra spelare för tillfället också. Det är väl ingen nackdel för tidningen att få bra nyheter till pokerdelen som hittills varit lite tråkig att läsa."

Måhända. Nackdelen i mina ögon är väl snarast att pokerjournalistiken är ett kvalitativt moras. En värld där majoriteten av det som skrivs antingen består av i stort sett oredigerade pressreleaser, eller krystade nyheter där man kokat soppa på en spik av de egna bloggarnas innehåll. Det om något tyder väl på att pokerjournalistiken är under all kritik?

"Fast jag tycker inte att den är under all kritik. Jag tycker inte att det är några dåliga nyheter de tar in. Även om de hade granskat det stenhårt så anser jag att 75 procent av det vi skickar ska in ändå.

Det görs ju inte så mycket grävande journalistik, men det är inte deras roll heller. Det kanske det kan bli när poker blir en mer mogen bransch, så tidningen kan ta ett större grepp om poker. Jag tror att det mer är branschjournalister som ska gräva och se till så saker och ting ställs till rätta, än vad det är kvällstidningarna i det här skedet"

Personligen ser jag ett par problem i det. Lasse menar att pokerjournalistiken på samma sätt som nöjesbilagan ska ses som ren underhållning, och inte "tung" journalistik. Det är möjligt att det är så, men för gemene man så är det ju svårt om man på nätet klickar sig vidare och plötsligt ska "förstå" att en del av ett mediehus sajt inte gäller under journalistikens grundläggande lagar längre. Men visst, jag tror Lasse har en poäng i att man inte utger sig för något annat heller. Det andra problemet är väl att de så kallade branschjournalisterna i detta läge enkom utgörs av de två glossytidskrifterna, som väl aldrig skulle yxa sina tyngsta annonsörer om de inte var nödd och tvungna?

För övrigt så skulle jag vilja vända på Lasses resonemang; i den bästa av världar borde kvällspressen stå för den tunga journalistiken så kan magasinen stå för pokerns feelgoodjournalistik. Men i vårt resonemang så instämmer Lasse i att beroendet mot annonsörerna är ett faktiskt problem, även om han påpekar att det inte är så enkelt.

"Alla pokerbolag köper ju otroliga mängder annonser, men det är ju ett problem överallt. Vad man än gör så finns det ju alltid en motpol som sitter på pengarna.

Kolla till exempel på TV4. Nu tror inte jag att Kalla Fakta eller Nyheterna viker för att publicera en dålig nyhet om en annonsör, men jag tror absolut att det finns i baktanken hos den ansvarige utgivaren. Jag tror att det finns överallt, i allas huvuden, i alla mediehus, att de måste vara försiktiga med sina annonsörer. Så är det ju bara. Man kan skrika högt och hur länge som helst, men jag tror inte det kommer att ändras."

Vad är den grundläggande drivkraften då? Hur mycket gör man för att det är kul, och hur mycket bara för att det finns stash att hämta i ett projekt?

"Vissa saker gör vi för att vi tjänar pengar, andra gör vi för att överleva och bygga bolaget, och en del gör vi för att det är roligt. På första loggan vi gjorde för Pokerfinnkampen står det "Bring back fun into poker", och det är orsaken till varför vi startade tävlingen.  Det var också huvudtemat på Pokerklubben Sviten, att det skulle vara kul att spela poker. Det skulle inte vara jättehöga insatser och man ska inte förlora hus och hem. Det ska vara roligt.

Vi vill inte gå back på det vi gör. Det är inte vårt primära mål att tjäna jättepengar, men drar vi in en rimlig summa så vi kan få bolaget och oss själva att rulla, så kan vi göra det."

Finns det en möjlighet i längden att livnära sig på en så nischad företeelse som poker då? Om man nu har ett företag som i princip enbart skall verka inom de ramarna. Frågan känns allt mer aktuell ju längre tiden går, och desto mer vi passerar krönet på poker.

"Jag är helt övertygad om att pokerboomen dalar, och att det redan har skett till stor del. Branschen mognar, och håller på att bli som vilken annan bransch som helst.

Jag ser inte det som en nackdel om poker stabiliserar sig och blir en naturlig del av vardagen. Då blir det också en naturlig del för företagen att anordna pokerevent istället för att bowla eller vad man nu kan tänkas göra. Om man kan få poker att bli en lika naturlig del som bowling eller biljard så är det lugnt, då är det ingen fara. Om alla slutar spela helt så blir det problem, men det kommer inte att ske."  

Den här delen av Lasses resonemang tycker jag är väldigt intressant och bra. Poker-boomens död nämns för det mesta som något negativt, och hur det kommer att inverka menligt på den svenska scenen. Lasse ser istället potentialen i den utvecklingen, och resonerar kring hur det påverkar det egna företaget och hur man kan dra nytta av det.

Ken Lennaard gav sig själv epitetet Mr Poker. En av anledningarna, förutom ett tämligen gott självförtroende var hans inblandning i en väldigt stor mängd av de pokerprojekt som försiggick i Sverige för några år sedan. Sedan Ken lämnade scenen finns det i princip ingen som har en lika omfattande och spridd inblandning i svensk poker som Lasse Kollind. Handlar det i sig om en vilja att synas, att själv bli ett namn?

"Det är inte en nödvändighet för mig som person, och absolut ingen nödvändighet för företaget att vara i fokus. Vår business bygger på att våra spelare ska vara i centrum. Sen är det väl klart att om vi har ett känt varumärke, och jag på något sätt lyckas bygga mig själv till ett känt namn, så öppnar det dörrar när jag kontaktar spelbolag eller de jag vill göra affärer med. Det kan finnas en vinning med att vi blir kända, men det är kommersiellt.

Jag älskar att synas och höras, det är inga konstigheter. Jag ska inte sticka under stol med att det är klart att man drar en sökning på sitt eget namn en gång i halvåret på Google. Det gör ju alla. Det är alltid kul när man blir tillfrågad om att göra intervjuer, oavsett om det är med dig, eller med Expressen eller om det är någon annan, så är det fantastiskt".

Jag tror det ligger en hel del i det. Lasses drivkraft är inte det egna kändisskapet på det sätt som det uppenbarligen var för nämnde Ken Lennaard. Samtidigt så blir det ju tveklöst så att han bygger sig själv som person också. Det verkar dock vara en inte helt oangenäm bieffekt av att hjälpa andra nå framgångar. När man ser företagets klienter i medierna i rubriker, bloggar och tävlingsplaceringar, dyker ju frågan ovillkorligen upp om hur mycket spelarna själva styr över sin profilering, och hur mycket av självbestämmande man ger upp när man signar med Vegas Group.

"Vi är en rådgivare. De får bestämma helt själva; vill de inte blogga så behöver de inte. Det är ingenting som vi kan tvinga dem till. Vårt jobb är öppna dörrar och ordna kanaler för dem. Stefan Mattsson är ett exempel. Innan han var hos oss var han en känd pokerspelare, men hade inga mediekanaler. Vi ordnade så att han fick en plats på Expressen, och en på Poker Magazine. Jag tror han hade en där innan, men att han inte varit så aktiv. Vi pushar lite så klart, vi pratar med tidningen och vi pratar med Mattsson, och kommer överens om att det ska ske från en viss tidpunkt."

Finns det några direkta ekonomiska incitament för Vegas Groups spelare att blogga, eller handlar det enbart om att bygga varumärke och kännedom?

"Det går inte någon betalning åt något håll när det gäller bloggandet. Om det däremot är så att någon hör av sig och skulle vilja göra video tutorials eller något liknande, så blir det en ersättning.

Det flesta pokerspelare idag har förstått att det är ett yrke. Att spela poker är det som gör deras framgång, men för att ha framgång även med sitt varumärke och få sponsorkontrakt och kunna leva på poker som ett yrke så måste man se media och PR som en del i yrket. "

Samtidigt ska man inte överskatta effekten bloggande har på kändisskapet hos en spelare. Det är inget annat än en blogg; en persons tankar i text, begränsat till sina egna erfarenheter och förmåga att uttrycka sig. Det finns betydligt bättre sätt att bli känd på än att börja blogga, om än i den största av medier. Johan Ocklind är ett väldigt bra exempel på detta, menar Lasse.

"Ibland glömmer man bort att tv-mediet är väldigt, väldigt starkt. Han är redan ett namn, men det som är det viktiga är vad man sen gör av det.  Dessutom är Johan Ocklind en väldigt duktig pokerspelare. Du kan skriva din blogg varenda dag och ha tiotusen besökare, men det räcker med att du är i tv i två timmar så har du fått lika mycket uppmärksamhet och lika mycket kännedom. Sen är det väl klart att Johan Ocklind skulle behöva synas mer på livescenen än vad han gör, men det är hans eget beslut."

Mycket av Lasses jobb bygger i slutändan på att skaffa sponsorer åt sina spelare. En fundering som dyker upp är så klart vilka överväganden man gör som rådgivare åt en spelare när ett företag dyker upp i det möjligas horisont. Säg att ett minst sagt kontroversiellt namn som T6 Poker skulle kontakta Vegas Group och vilja signa en eller flera spelare för spel på den internationella touren. Hur agerar man i en sådan fråga som agent?

"Som det var innan sommaren, när det fortfarande var spel på T6, så hade man kanske kunnat överväga det om priset hade varit den rätta. Det skulle ha varit en väldigt bra prislapp för att det skulle ha varit värt att överväga. Men det är klart att det finns en prislapp, annars hade ju inte folk tagit dealen. Kravchenko spelade ju för T6, så det är ju uppenbart så att de betalar väldigt bra.

Om ett bolag som har ett lite skamfilat rykte kommer till en spelare och säger att man får spela alla EPT:er, alla WSOP-tävlingar och att man utöver det får en miljon dollar om året, då blir det nog affär. Det blir svårt att tacka nej. Hade T6 kommit idag så hade det varit helt omöjligt, för de har inget spel. Sajten är nästan stängd. Det var väl det man misstänkte skulle hända, och därför hade det varit lite svårt att berättiga. Hade jag gjort en sådan affär till en spelare hade jag krävt allt upfront, därför att jag hade varit orolig att sajten skulle dö Jag vet inte riktigt vad som hänt med T6, jag är inte så jävla insatt. "

Lasse verkar sova gott på natten. Han har inställningen att det handlar om affärer, det handlar om att utbyta varor och tjänster, och det handlar om byggandet av image. Och i grunden har han ju rätt; ett företag med tvivelaktiga affärer, oavsett om de heter T6 eller något annat, kommer ju att påverka namnet hos en person på en viss kommersiell nivå, och den nivån torde vara mätbar. Sen kan man diskutera i all oändlighet om den etiska aspekten i resonemanget.

När vi börjar nå slutet av vårt möte är det inte längre september utan oktober. Bengan är inte längre närvarande vid intervjun. Den första sittningen avbröts efter ungefär tre kvart, då Lasse hade en rätt diger lista av ärenden som skulle utföras innan han dagen efter begav sig till Europatourtävlingen i Barcelona. Jag och Lasse avslutade vårt möte över en bit mat på Hard Rock Café i Stockholm någon månad senare. Samtalet mynnar mot slutet ut i ett resonemang om situationen för svenska pokerklubbar, och innehåller en del av förklaringen till att Lasse numera får titulera sig före detta klubbägare.

"Det finns ju massor av pokerklubbar kvar fortfarande, som agerar olagligt i dagens samhälle. Och de kommer ju inte att försvinna, och då är det väl bättre att göra det lagligt så att folk kan känna sig säkra? Om man kör en pokerklubb lagligt, så innebär det att du kan ha ett kontrakt mot din hyresvärd, om att du har en pokerklubb. Har du ett öppet kontrakt så innebär det att du kan få ett så bra hyreskontrakt att du kan våga investera en massa pengar i din lokal för säkerhet etcetera, som du inte vågar idag.

Oftast så har du en kompis som du hyr av, som jobbar på något fastighetsbolag eller någonting annat, som har gjort att du har fått det hör kontraktet Sitter man på ett hyreskontrakt där du vet att om det kommer fram till högsta hönset att det är en pokerklubb som bedrivs, så åker du ut. Har du då investerat 300 000 eller en halv miljon eller ännu mer på säkerhet så känns det lite som pengar i sjön, och därför drar sig många för att göra de nödvändiga sakerna, som att installera kameror och dörrar och slussar och vad det nu är som behövs. Har man inte det så är man en easy target, som vi var."

Lasse medger också att kontanthanteringen är ett stort problem, men påpekar att det dock går att kringgå genom betalning via klientlösningar.  Lasse har brunnit i flera år för pokerklubbskulturen och frågorna kring detta.

"Det är ett av skälen till att jag satt i styrelsen för Svepof. Nu har jag precis klivit av, för vi ska göra en upphandling för SM 2009. Så jag är inte med i styrelsen längre, men det är ett av skälen till att jag gick med, för att vi skulle legalisera pokerklubbar. Vi har varit på ett möte med spelutredningen och de lyssnade på oss, och jag gav argument för och emot. Det finns ju jättemånga argument för varför man inte ska legalisera. Bland annat på grund av att det finns så mycket lycksökare som då skulle öppna pokerklubb, och inte redovisa och inte göra saker och ting rätt. Men så är det ju inom alla branscher".

Här håller jag med Lasse helt och fullt. På andra punkter när det gäller svensk poker skiljer våra åsikter sig markant åt. Samtidigt finns det flera gemensamma nämnare. Jag tror att vi bland annat delar drivkraften att det är ett förbannat roligt spel, och en fascinerande värld. För mig känns Lasse som en person som gett sig in i spelet med devisen den som blandar sig i leken får leken tåla, och sedan verkar inom de ramar som industrin ställt upp. Jag tror inte att Lasse på något sätt är dålig för svensk poker, tvärtom. Han brinner för spelet, och han har bidragit till flera nya plattformar för livespel för många svenskar, som alternativ till Cosmopol. Sviten, Pokerfinnkampen och nu sist Deep Stack Cruises är alla produkter som Lasse varit högst inblandad i.

Däremot är jag inte hundra på att alla hans idéer kommer att bära sig i längden. Jag undrar dock om Lasse själv ligger sömnlös för det heller. Precis som de flesta entreprenörer verkar risktagandet vara ett naturligt vardagsmoment. En sak som Lasse sa vid vårt första möte, tar jag emellertid till mig, och jag tycker den säger rätt mycket om Lasse och hans vision om Pokersverige, och dessutom en del om hur han ser på branschen idag.

"Den stämpel som poker haft som smutsig börjar luckras upp. Och när den är borta om ett år eller något sådant, så kan man komma ut i tryckt media. Ett drömscenario om tre år vore att Sportspegeln eller något annat program tar upp en tvåminutare en gång i veckan om vad som hänt med våra pokerprofiler. Det kommer inte att hända så länge inte folk börjar behandla den här branschen seriöst, och slutar kasta ägg på varandra i bloggarna."

Det ska till något extra för att människor skall uppröras i en industri som primärt styrs av tre saker: pengar, pengar, och pengar.  Det är en besynnerlig och väldigt speciell värld. De pengar kring vilket branschens nav snurrar har fått folk till de mest egendomliga av handlingar. Vi har sett allt från naivitet till ren kriminalitet, för att inte tala om grav inkompetens. Oundvikligen kretsar mina intervjuer ofta kring dessa pengar.  

Mitt senaste intervjuobjekt, Mats Rahmn, har tjänat mer pengar på poker än majoriteten i branschen. Ändå är det inte det som särskiljer honom i första hand. Det är istället det faktum att han är innehavare av tre helt andra saker som gör honom en smula speciell i den världen.

Pro primo. Pokersveriges mest missuppfattade efternamn. Är man inte bekant med Mats, insyltad i branschen på ett eller annat sätt, eller en dedikerad railbird, känns det som att det är mer regel än undantag att man faktiskt missat att n:et skall hänga där på slutet.

Pro secundo. Ett armband i guld, som bevis på att Mats är en av blott 529 personer worldwide som vunnit en turnering i World Series of Poker. Och därtill, vid sidan av legenden Christer Björin och gode vännen Anders Henriksson, en av endast tre svenskar.

Pro tertio. Branschens mest kontroversiella sponsorkontrakt. Mats Rahmn spelar sedan knappt ett år tillbaka i T6 Pokers färger, tillsammans med bland annat sin väldigt nära vän Anders Henriksson. Sajten som blivit föremål för en diskussion om huruvida man är en seriös aktör, eller simpla bedragare.

När jag avslöjade att jag skulle träffa Mats Rahmn för en intervju fanns det en och annan som ansåg att det var min förbannade skyldighet att ställa honom mot väggen rörande frågan huruvida T6 Poker var bluffmakare eller inte. Jag ser det inte så. Jsg tycker egentligen att frågan om företagets faktiska uppsåt är ointressant i den här intervjun.  För mig finns det egentligen bara en central fråga när det gäller Rahmn och T6, men den vill jag gärna ha ett rakt svar på: Tror Mats Rahmn att T6 Poker är ett ärligt försök att starta något nytt i branschen?

Det är ett av mina två missions för eftermiddagen. Det andra är att få se ett riktigt WSOP-armband in real life.

Nu sitter vi i Mats Rahmns sparsamt möblerade kök och dricker Coca Cola. Någon meter bort står ett vitrinskåp, med en ask i. I den asken ligger ett armband, som jag planerar att gå bort och beskåda om en liten stund. Först berör vi dock just den centrala frågan; huruvida Mats själv faktiskt tror på konceptet T6 Poker, dess karaktär av pyramid / MLM,  och företagets påstått goda uppsåt? Jag frågar Mats om han tycker att det är värt att gambla lite med sin karriär, och ta chansen att få en sponsor?

"Jag ser det väl inte som gambling. Det vore att se det som att det kan vara en bluff, och det tror inte jag det är."

Oavsett vad som är sant, så undrar jag om Mats har någon som helst förståelse för att folk är skeptiska?

"Ja. Det finns så många misslyckade nätverksmarknadsföringsgrejer. Oavsett om du blåst folk eller om det skiter sig så kommer alla skrika att det är en scam. Så jag kan nog mycket väl tänka mig att folk är skeptiska. Men sen ska man ju inte tro på allt man läser. Om någon skriver på ett pokerforum att det är på ett sätt, och sen skriver en till samma sak, så är det plötsligt fakta. De är ju inte riktigt källkritiska heller."

Det här är den springande punkten i Mats och min diskussion. Hans eget uppsåt. Som jag ser det finns det egentligen tre olika möjliga scenarion, av vilka endast ett är sant. Det bygger dock på att man bortser från företagets egen intention. 

1)     Mats Rahmn tror att T6 Poker har gott uppsåt

2)     Mats Rahmn tror att företaget är en scam, ute efter att lura investerarna.

3)     Mats Rahmn struntar blankt i huruvida T6 har ärligt uppsåt eller ej.

Personligen skulle jag sätta mina pengar på alternativ ett. Å andra sidan känner jag inte Mats Rahmn personligen, och faktum är att långt mindre attraktiva avtal än Mats Rahmns sponsordeal fått andra människor att rucka på sina moraliska principer. Problemet idag är emellertid att det kommer att bli näst intill omöjligt att någonsin få reda på vilket av alternativen som var korrekt. Vad gäller Mats egen bild av T6 kan vi bara välja om vi ska tro honom eller inte.

Vad gäller T6 tror jag att sanningen dör med företaget förr eller senare. Om projektet går omkull så kommer belackarna att nicka och säga 'Vad var det vi sa', medan anhängarna kommer att knyta näven i fickan och mumla att de inte fick någon ärlig chans. Mats ser också detta problem.

"Om det nu skulle gå omkull, så krävs det en polisutredning för att få fram sanningen. Annars blir det som du säger att båda sidor redan har sina försvarstal klara."

Samtidigt är det också otvivelaktigt så, att även om T6 är ett ärligt försök, så har projektet bitvis genomsyrats av inkompetens i olika grad, beroende på vem du frågar. I mina ögon så pass att det lika gärna kan vara det som stjälper projektet - jag tror dock inte Mats håller med mig - som en eventuell oärlighet. Ett av de mest påtagliga exemplen på bristen på kompetens återfinns enligt mig i debatterna som blossat upp. Många av de som försvarat T6 på sajter och forum är inte direkt några mästare på marknadsföring.

"Nej, det kan jag hålla med om, och deras svenska är undermålig också. Det har ju gjort att nivån på diskussionerna sjunkit ännu mer. Det har väl funnits en eller två som försvarat T6 på ett bra sätt. Men annars är det "stå kvar på perrongen"-snacket. Det ser bara illa ut, så det önskar man att de lät bli faktiskt"

Jo, det kan man ju tycka. Debatten skulle må bra mycket bättre om båda sidor försökte vara nyanserade och sakliga.  En av de mest angripna punkterna i projektet T6 är ett prospektdokument som cirkulerat på Internet, med siffror som vem som helst med viss insyn i pokervärlden måste tillstå är extremt uppblåsta. Faktiskt till den grad att man kan diskutera scam redan i och med själva existerandet av nämnda dokument. Mats menar dock att det dokumentet sannolikt inte kommer från toppen av företaget,

"Eftersom man använder sig av vanligt folk istället för proffs, så kommer nog inte det där prospektet direkt från ledningen. Det är nog en investerare som ska få in nya spelare och lovar dem gräs [sic] och gröna skogar, för då är det lättare att få folk att investera. Vilket då blir fel, och sen så går det ut över företaget. Det är väl för- och nackdelar med att använda vanliga människor så att säga. Folk tar sig friheter."

Jo, de gör ju det. För mig personligen ser jag bara nackdelar med att använda sig av vanliga människor. Men jag är å andra sidan ingen anhängare av MLM-idén i någon form, även om familjen periodvis köper barnkläder av MLM-konceptet Me & I. Det är baksidan av all MLM-verksamhet, även den seriösa och etablerade, att man överlämnar vården av företagets kärnvärden, varumärke och image till gemene man. Det återspeglas i högsta grad hos T6 poker. Få har försökt att göra ett seriöst jobb att försvara T6 på ett kompetent och sakligt sätt. Detta bidrar säkerligen till företagets - i vissa kretsars - dåliga rykte.  

Mats försökte till en början, och gick in och tog debatten på forumen när diskussionen blossade upp på allvar. Det är också mycket det han fått kritik för. Även jag kan se problemet i hans agerande, då han i detta skede övergick från att vara en sponsrad spelare till en självutnämnd talesman för sajten. Då hamnar han plötsligt i en sits där han förväntas ha svar på frågor och besitta viss insikt i nyckelfrågor i T6-historien. Det var också ett beslut han medger med facit i hand kanske inte var det bästa.

Anledningen till att jag gick in och började svara är att jag inte är van vid att folk pratar illa om mig. Första reaktionen blev att försvara mig. Sen efter ett par svar så märkte jag att det skulle bli ett dygnet-runt-jobb att sitta och försvara sig. Jag kan inte vinna, och sen har jag inte tillräckligt med fakta för att svara på alla frågor heller. Då sitter jag där som ett orakel när jag inte kan svara. Så då bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga ned, så får de hålla den diskussionen för sig själva."

Mats fick mycket kritik, både under och efter den debatten. Därför har han nu också fått stå till svars för T6 i högre utsträckning än vännen Anders Henriksson, som hållit en klart lägre profil. Jag personligen är skeptisk till T6, men tycker samtidigt att debatten blivit fullkomligt sjuk. Det har blivit en form av "Which side Are You On"-politik av det hela, där alla inlägg sorteras in i kritvitt eller kolsvart. Alla nyanser är som bortblåsta. Anonyma hot har utdelats från båda sidor i varierande grad.  

"Jag och Anders övervägde ju att polisanmäla det när det var som värst. Oavsett vad man tycker om sajten så har påhoppen på mig och Anders när de jämförde oss med våldtäktsmän och mördare ingenting med saken att göra. Alla som känner mig och Anders personligen vet att vi inte skulle göra en fluga förnär, så det var väl lite obehagligt att helt plötsligt tycker hela pokersverige illa om en."

Känns det så? Att ni har blivit Pokersveriges Bad Boys?

"Näe....absolut inte. Alltså, den generella uppfattningen kanske svängde lite, men ingen som jag känner, som man träffar ute när man spelar turneringar har sagt något negativt, utan man får ju köra och se om det funkar eller inte."

Jag frågar Mats om han är besviken på att ingen i företagsledningen backade honom i diskussionen. Från det hållet var tystnaden och frånvaron total. Mats påstår sig inte direkt vara besviken, men konstaterar att situationen borde ha kunnat skötas bättre från företagets sida också.

"Vi pratade ju med Torben om det, men han ville inte föra diskussionen på forumen. De har redan varit med om den här debatten innan, och har nog insett att de inte kan vinna den, så de valde att försöka stå över det. Det var väl deras val, och jag förstår det, men jag tror att det hade varit bättre om de hade haft en officiell representant som direkt från början hade gått in och svarat på frågor."

Jag var inne lite tidigare på frågan om den moraliska aspekten. Jag tycker att det är en väldigt intressant fråga. Jag tog upp den när jag för en tid sedan mötte Mats vän, pokerspelaren Micke Norinder. Han menade att han inte såg något problem i att spela för sajten även om man visste att det var en scam. Jag håller inte med honom alls, och uppriktigt tror jag inte att Mats gör det heller. Samtidigt så leder det ju oundvikligen till en fråga om undersökningsplikt hos spelare. Hur mycket är en spelare skyldig att bära upp sajtens moral? Hur mycket är man skyldig att ta reda på innan man skriver på ett sponsoravtal?

"Jag och Anders diskuterade ett par gånger med Anthony Chatelain, och kollade upp en del på Internet innan. Visst, vi läste ju det som skrevs, men så länge det inte står några fakta, så känner inte jag att jag är tvungen att tacka nej till ett kontrakt.  

Om sajten inte skulle lyckas så innebär ju inte det att jag blåst någon på pengar. Jag har inte investerat ett öre, och jag kommer inte att vinna någonting på det. Vi har ingenting att tjäna på det. "

Tanken lär ju ha slagit dem. T6 Poker kan inte vara någon ekonomisk intäktsmaskin, så frågan om och när ett eventuellt maskinstopp skulle ske lär ha dryftats både i Torben Hübertz ledningsrum, och i Mats Rahmns huvud. Då är man tillbaka till frågan om eftermälet till pokerhistorien.

"Jag skulle kunna gå därifrån med gott samvete, men vetskapen om att folk kommer att tycka illa om mig är inte så jätterolig. Det går inte att leva ett helt liv efter vad andra kommer att tycka om en. Jag har gjort mitt val."

Under vårt samtal knackar det på dörren och Mats Rahmns vicevärd kommer in. Mats delar en - som det ser ut, jag uppehöll mig bara i köket - väldigt trivsam tvåplanslägenhet i Sundbyberg med en kamrat. Det finns egentligen inget utom glasmontern med armbandet, som vittnar om att en av Sveriges mest meriterade pokerspelare bor här.

Det är många faktorer som spelade in för att Mats Rahmn skulle hamna i den situationen att han skulle få förmånen att ta ställning till ett avtal som möjliggjorde ekonomisk trygghet för att spela på de stora tourerna. Det blir ett sorts moment 22.

Självklart har du ju större chans att klonka en turnering, ju fler du spelar. För de flesta krävs det dock att du har en sponsor i ryggen för att möjliggöra regelbundet spel på det riktigt höga livenivåerna när det gäller turneringar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket turen spelar in för att slå sig in och etablera sig på de nivåerna, och i förlängningen också bli sponsrad av ett team?

"Jag fick ju min sponsor efter att jag vann min turnering, men jag måste ändå säga att det har en del med tur att göra. Jag hamnade ju på rätt sida i många coinflips hela tiden. Att få ess/ess mot kung/kung med tio gubbar kvar i en braceletturnering, det räknar jag som tur. Om jag torskar då slutar jag som tia istället. Jag får ingen sponsor då, och vinner istället 40 000 dollar eller så.

Då plötsligt ligger jag i en grå massa bland alla andra duktiga svenska pokerspelare. Då hade ju inte jag varit där jag är idag. För att verkligen få sponsorkontrakt och bli känd, vilket är viktigt för en pokerspelare, så är det klart att du behöver hitta någon sådan klonk. Det är en del tur i en enskild turnering."

Både tur och skicklighet lär ha suttit på Mats Axlar och tittat på honom ett flertal gånger under karriären. Han har fyra cashar i WSOP, och tre i WPT. Höjdpunkten kom tveklöst den 18 juli 2006, då han efter en heads up-uppgörelse med ungraren Richard Toth stod som slutsegrare i WSOP's $1500 No limit holdem-event. Frågan är hur mycket prestige det ligger i ett armband. Tänker man överhuvudtaget på sådant? 

"Ja, det tycker jag. Dels är ju pengarna bra, men sen var det ju 2100 gubbar med. Just att veta att jag kunde slå ett så stort fält, och att jag spelade bra hela vägen. Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig, och det är kul att kolla in i skåpet när man är lite hängig någon dag, och se det, och tänka på det."

Oavsett hur många svenskar som vinner bracelets i år och nästa år, så kommer jag ändå alltid att vara den andre svensken som vann ett armband. Jag tycker sådant är roligt och hedrande att vara med i."

Det är nästan löjeväckande hur synkroniserade Mats och vännen Anders Henriksson varit i sina karriärer. De upptäckte pokern tillsammans. De har haft ungefär samma utvecklingskurva. Klimaxet kom nog ändå när Anders cirka tre veckor efter Mats seger i World Series of Poker vann ett liknande event, och blev den tredje svensken genom tiderna att ta en WSOP-seger. Betydde det ngt att Anders fick ett armband ungefär samtidigt?

"Generellt hade jag nog föredragit om Erik inte hade kommit åtta i main event och Anders inte hade vunnit något, för det tar ju bort uppmärksamheten från mig. Är det bara jag som vunnit ett armband, så hade jag fått mer uppmärksamhet. Det hade nog varit bättre för mig som person, men är det någon som jag skulle önska ett armband till så är det Anders. Vi började tillsammans, och det är kul att vi har gått från noll och tagit lite olika vägar, men vi har ändå nått ungefär lika långt. Så när han kom hem med det armbandet var det bara kul"

Sverige har länge varit framstående i turneringspokern. Vi har haft WPT-segrar, EPT-segrar, flera år med representation på finalbordet i WSOP. Ett par armband. Nu känns det dock som att det varit två år av regression. Har utvecklingen gått tillbaka, eller har det varit de små, små marginalerna som gjort det?

"Om du ser till inspelade pengar, så har svenskarna nog spelat in rätt bra under 2007.. Det är väl bara det att vi inte riktigt har lyckats vinna turneringar, och det är ju det som märks. Jag skulle gissa på att det snarare är andra länder som kommit ikapp svenskarna vad gäller turneringspoker.

Jag tror nog att svenskar har varit lite överskattade också. Hela snacket om the 'crazy swedes', och att vi är så galet aggressiva. Sen åker du runt och kollar vilka som spelar de här tourerna. Jag, Anders, Bosse [Sehlstedt] och Johan [Storåkers] är inte så galna... William [Thorsson] kan väl ta sig ett race ibland och lira, men vi borde nog inte vara så fruktade som vi är.

Tourerna är stora också och vi är inte så många svenskar som åker runt. För att få en turneringsvinst krävs det ett par turneringar..."

Vi har aldrig haft en svensk riktig världsstjärna inom livepokern, varken när det gäller turneringar eller cashgame. Ingen som spelar de riktigt höga nivåerna på Bobbys Room på Bellagio. Är det en högre nivå vi saknar bland svenska spelare?

"Amerikanarna gillar ju att spela mixed games, och det gör de ju på Bobbys Room. I Sverige så har det alltid varit Texas, och nu börjar Omaha komma lite. Vi spelar ju inte ens stud egentligen. Så det är nog svårt att slå sig in i de där spelen om du inte har ett brett register, och om du inte är en exceptionell talang. Det är ju Antonius, och Gus Hansen har bott i Vegas tillräckligt länge för att lära sig. Men vi som håller till hemma har nog ingen ärlig chans att komma upp dit."

Är du en lika bra pokerspelare som Gus Hansen och Patrik Antonius? Om du får välja spel och disciplin?

"Jag personligen gillar inte riktigt Gus Hansens spelstil. Jag tycker han spelar konstigt faktiskt, men han når ju framgångar gång på gång, så det är väl jag som inte hajjar kanske."

Här skrattar Mats för första gången på riktigt under vårt samtal. Han har hittills haft ett tillbakadraget och samlat intryck, utan att för den skull vara otrevlig. Jag vet att Mats haft ett - oförtjänt, gissar jag - rykte om sig att vara tråkig, men jag kan tycka att det är uppfriskande mot alla storkäftade egon med självhävdelsebehov på scenen. I mina ögon ger Mats ett intelligent och sympatiskt intryck. Dessutom är han ödmjuk nog att anse att det finns nivåer över honom i pokerhierarkins skicklighetsskala.

"Jag skulle ju absolut inte sätta in mig själv i en pokerturnering om jag skulle betta istället för Antonius. Det skulle jag aldrig göra. De har nog en växel till, om inte två."

Visst, men samtidigt kan Mats kliva upp på morgonen, le i spegeln och konstatera för sig själv att han har ett armband. Det har inte Gus Hansen trots sjutton inspelade miljoner dollar i turneringspengar, och 4 WPT-titlar. Inte heller Antonius har något armband. Men visst, de är två av dagens största pokerstjärnor. Vilka svenskar har potential att nå den där sista nivån? Vilka skulle platsa i Bobbys Room?

"Många av Linköpingsspelarna har ju varit duktiga, men det känns som att de har tappat intresset för att spela cashgame, och jag vet inte hur de är på mixed games.

William försöker. Han spelar Omaha, han spelar Texas, och han har potentialen. Micke Thuritz är ju riktigt vass på No Limit, men jag tror inte han spelar de andra spelen alls. Så i ett rent No Limit-game där uppe så är det väl William och Thuritz om man inte räknar med Linköpingsspelarna."

Mats Rahmn är en kugge i det sällskap som allmänt kallas Vällingbymaffian. Exakt vilka spelare som skall räknas in i sällskapet varierar något, men kärnan i gruppen är tveklöst Anders och Mats tillsammans med Bo 'Legato' Sehlstedt. Därtill kan även räknas Gusten Sjöberg samt komikern Magnus Betnér. Hur kommer det sig att alla i gänget har blivit så pass bra på poker, varav några av internationell klass?

"Det är väl lite samma sak som de där nere i Linköping, och Ramzi och Molle och det gänget. Det krävs lite talang från alla så klart, men sen när man är ihop och diskuterar poker så får man ut så mycket mer av det än om du ska läsa David Sklanskys böcker från åttiotalet och så. Visst de är ju bra, men för mig ger i alla fall inte böckerna så mycket, utan mer att spela och diskutera händer. Det är nog det som utvecklat mig mest.  När man har haft varandra att diskutera med, så hjälper man ju varandra. Det har nog varit samma sak med de nere i Linköping också."

Jag spelar också poker, åtminstone i mån av tid vid sidan av bloggande, småbarnspappaliv, förvärvsarbetande, filmtittande och tv-spelande. Dessutom försöker jag i alla fall diskutera en smula pokertaktik och teori med min kollega Denny, som är en av få som är tillräckligt insnöad för att finna det intressant. Ändå är jag nätt och jämnt plussande. Vad är det som skiljer en marginellt vinnande spelare från en riktigt bra?

"Jag tror att den största skillnaden är antalet misstag man gör. Man måste hålla en väldigt hög lägstanivå. Man brukar ju säga att alla kan vinna potter, men det är svårare att inte förlora dem. Man vinner en pott då och då, men man glömmer bort alla småbets man förlorar. Det är där de flesta förlorar sina pengar, i de där små potterna som rinner iväg, för att de inte riktigt tänker på det."

Är idén om pottkontroll underskattat bland pokerspelarna i gemen, bland dem som inte spelar på de professionella nivåerna?

"Det är väl nyckeln till att inte begå misstag. Att ha så bra koll som möjligt på när du ska syna med dragen, och vilka du kan köra emot. Ha koll på motståndet och hela den biten. Just att minimera misstagen är väl det som är det svåra med poker.

"Ett råd som kan vara svårt att genomföra, är att verkligen anstränga sig för att ta reda på vilken din svaghet är. Vad är det du gör sämst med poker, om det är money management, eller table selection, eller vad som. Att försöka jobba på svagheterna.

Kan du täppa till den största luckan i spelet, så kommer du ju garanterat att ta ett stort steg i karriären, och om du har spelat en del och vinner en del, så har du nog ett hyfsat okej spel där uppe, men bottenskrapet måste bort."

Det känns att det här är en fråga Mats brinner för, att prata taktik och teori, och faktiskt tycker att det är genuint roligt. Mats Rahmn har sporadiskt synts till både på flera av Sveriges pokerforum, men syns alltmer sällan till. Han menar att den onyanserade debatten kring T6 inte var specifik för den frågan, utan kännetecknar pokerforumen i allmänhet. Han menar att det inte är någon större skillnad oavsett om man talar om pokerforum.nu eller WSOP.info.

"Du har en person som skriver en fråga om en valfri pokerhand. Sen tar det tre inlägg, och sen går det inte att ha en saklig debatt. Det är ironi och torr humor. Jag skulle nog vilja använda ett pokerforum mer till att diskutera pokerhänder, för jag vet att det är det som gör pokerspelare bättre. Men det verkar inte vara så intressant för folk."

Jag inbillar mig att det är lite känneteckande för Mats som person, att den starkt individuella aspekten av att tillhöra ett lag. Mats har spelat innebandy på rätt hög nivå, i bland annat AIK i högsta serien. Är det viktigt att ha något parallellt med pokern för att inte bara leva i den världen?

"Ja, jag tror det. Att ha något för att koppla bort. Det blir för mycket, efter veckor och månader av bara poker och floppar. Man blir tokig. Jag tycker det.

Jag har börjat spela fotboll igen i ett gäng i division sju bara för skojs skull. Komma iväg och få träna ett par timmar, röra lite på sig, och spela lite matcher och så. Och gemenskapen också tycker jag är viktig, framför allt när man har sysslat med lagidrott och så tidigare.

Där har vi ju en skillnad när vi spelade Nations Cup, det var en riktigt rolig turnering, för då gick man ju tillbaka till lagkänslan. Vi vann ju tillsammans. Det var nog den roligaste pokerturnering jag spelat."

Kanske är det det som är en del av nyckeln till Mats Rahmns val av T6 Poker Team? Att inte pengarna och de betalda inköpen till turneringarna var det allena avgörande? Jag vet inte, men jag ser det inte som omöjligt att förmånen att få ingå i en tävlande gemenskap igen var en viktig pusselbit.

Det är slut på vårt samtal, och jag undrar om jag är något klokare. Jag vet egentligen inte ett dugg mer om T6 är en bluff eller inte, och jag tror inte jag ändrat uppfattning. Däremot rannsakar jag mig själv, och inser att jag faktiskt tror fullt ut på Mats Rahmn. Jag tror att han tror på det här på allvar.

Vi tar farväl i hans hall, och jag går ut i ett lugnt sommarregn. När jag promenerar bort mot järnvägsstationen kommer jag på mig själv med att ha glömt att titta ordentligt på armbandet. Jag är en idiot.


Tack till Othello, Fairgrove, Baronen och Perfect för korrläsning och Bullshit detection!

Micke har ett av marknadens bästa sponsorskontrakt. I alla fall intygar flera välkända spelare jag talat med att så troligen är fallet. Så nog har han en rätt bra position i Pokersverige, det mer eller mindre framtvingade "avhoppet" från Pokerförbundet till trots.

Foto: Fredrik Ivarsson / poker.se
  

När jag står på gatan i Sundbyberg och väntar på Mikael Norinder är det ännu många veckor kvar tills affären med Casino Cosmopols SM och Norinders deltagande i detsamma skall rulla igång.

Den silverfärgade Mercedesen svänger runt hörnet och glider upp längs Järnsvägs-gatan. Väl framme vid hörnet mot Råstensgatan, där jag står och väntar saktar den in, och stannar jämsides bredvid mig. Jag öppnar dörren och tittar in på Micke som hälsar med ett brett leende.  Bilen, med registreringsskylten "Holdem", säger rätt mycket om Micke som person, inbillar jag mig. Tämligen stadd i kassa, och skäms inte för det.

Väl hemma hos Micke, fem minuter senare, i den stora smakfullt renoverade villan i Duvbo, förstärks det intrycket ytterligare. En BMW suv - stora modellen, och en rätt schysst båge står parkerade utanför. Det ska också sägas att det inte är pokerpengar som har byggt upp Mickes tillvaro. För några år sedan sålde han en reklambyrå vilket har gett honom ett tämligen gott kapital att driva sin tillvaro framåt med. Detta inkluderar också pokerspelandet, även om avtalet med Unibet numera innebär att Micke kan spela de liveturneringar han vill utan att det behöver inverka negativt på hushållskassan.

Jag tittar upp på de infällda spotlightsen i kökstaket medan Micke gör i ordning kaffe. "Är du händig?", frågar jag honom. Micke säger att han förr i tiden brukade göra mycket själv, men att han inte ser någon prestige i det längre. Har man råd kan man lika gärna leja bort arbetet till dem som faktiskt kan hantverket bättre.

Micke Norinder är en av de mest kontroversiella profilerna i den svenska pokerbranschen. Mannen som alla har en åsikt om. Samtidigt är det ofrånkomligen så att han i mångt och mycket har sig själv att skylla. Han sticker ut hakan gång på gång, och skiter rätt blankt i vad folk tycker om honom. Upplever han aldrig att folk i gemen har en felaktig bild av honom?

"Jo, absolut! Men det är något jag har levt med sedan jag var barn egentligen. Jag var den som hördes mest, och den som satt längst fram. Jag var den som stod kvar när någon kastade sönder en ruta. Man är uppfostrad att stå för vad man har gjort. Det var mig de tog i örat och gick hem med, så att pappa fick betala rutan.

Med åldern har det blivit bättre, men jag har någonstans en väldigt kort stubin. Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Det har man ju lidit av väldigt många gånger, men i längden vinner man absolut på det. Nu har jag lugnat ner mig avsevärt när jag har blivit äldre.

Jag kan säga ganska mycket plumpa grejer. När man säger saker när du och jag sitter så här, så kan man ju med uttryck göra situationen annorlunda. Ibland säger jag kanske samma sak på en blogg och då uppfattas det inte som ett skämt. Jag har ju definitivt inget emot småspelare, även om det är många som tror det."

Det sista är nog en liten blinkning till mig med flera, efter en del uttalanden som Micke gjort på forum och bloggar. Själv skrev jag i min årskrönika att Micke hade "tagit föraktet för oss microstejkare till helt nya nivåer". Detta efter mina intryck från Mickes uttalanden i sin blogg och diskussioner på pokerforum. Jag är emellertid beredd att backa i den åsikten efter vårt möte.

"Visst tycker jag i vissa lägen att folk har en felaktig bild av mig, men samtidigt tycker jag inte att det gör något. Jag är en medial säljare, så all reklam är bra reklam.

Sen är jag den typen av person att antingen gillar du mig eller så hatar du mig. Samtidigt så är det så att jag och Jessica har gått igenom så mycket, och jag har gjort så mycket, att jag inte ens orkar ägna energi åt dem som inte gillar mig"

Det känns som ett annat liv, där vi sitter på den stora altanen och dricker kaffe. Det känns fjärran från den lilla ankdammen pokersverige. Snarare en vänskaplig fika med en bekant.  Samtidigt är det ju så att många av spelarprofilerna på pokerscenen uppenbarligen har stora delar av sitt umgänge med andra spelare. Är det möjligt att bygga starka vänskapsband till folk man spelar om pengar med, eller snarare mot?

"Ja, det är det. Absolut. Jag har ju det med många, men kanske har jag de starkaste vänskapsbanden med dem jag inte spelar cashgame med".

Efter svenska mästerskapet i Tallinn fördes det också en debatt kring spelares beteenden ute på mästerskapen, i synnerhet när de kommer utanför Sveriges gränser. Ett antal personer utmärkte sig negativt främst i samband med de fester som pågick utan för turneringslokalen. Även Micke har haft synpunkter på detta. En annan del av kritiken mot SM var de affischtjejer som bolaget 5050poker tagit dit för att marknadsföra sig med. Även Mikael riktar kritik mot den typen av marknadsföringsåtgärder

"Att ta in de här bimbosarna fyller ju ingen funktion mer än att vi backar ett antal år i utvecklingen igen. Jag förstår inte varför man skulle hyra in dem, jag fattar heller inte vilken typ av spelare man genererar när man vill ha dem. Jag förstår inte det. Jag gillar alla de där, Mattias och de på Prosharks, vi är ju bra kompisar, men det där var ett lågvattenmärke, tycker jag". 

Det är emellertid just det enskilda beteendet hos vissa spelare som störde Micke mest under vistelsen i Tallinn.

"Det jag skrev om i min blogg, och vad jag främst reagerar på, är vissa duktiga spelare som jag gav en chans att på Unibets bekostnad åka till SM och spela. Det är kanske inte den mest penningstinna turneringen, men det är ändå en av de viktigaste veckorna, i och med de här tre turneringarna. Att man då åker dit och super, kommer hem åtta, halv nio på morgonen, och sen kommer full ned till spelbordet. Jag tog av de här spelarna Unibetkläderna. De vet hur besviken jag blev. Jag fattar inte hur man kan vara så oprofessionell om man nu ska kalla sig pokerproffs. Jag tycker faktiskt att det är bedrövligt".

Samtidigt så fick Micke själv liknande kritik av före detta Betwayproffset Karin Lundgren under förra årets SM. Då handlade det bland annat om Mickes beteende och attityd vid spelborden. Man ska förvisso också ha i bakhuvudet att Mikael Norinder är en person som även utan alkohol kan störa sina motspelare. Dessutom verkar det inte ligga för Micke att be om ursäkt för sina egna förehavanden, på ont och gott. Vidare är jag ute på tämligen hal is då jag inte var där. För mig är SM både i år och föregående år inget annat än andrahandsinformation, och kommer så att förbli.

Sprit och poker påverkar ju för övrigt inte bara människors sociala beteende. Inställningen till alkohol och spel är också något som Micke menar spelar in på människors hantering av sina tillgångar vid pokerbordet.

"Jag dricker aldrig alkohol när jag spelar kort, och gör jag ändå det så tar jag upp tiotusen kronor och vet att jag kommer att förlora det. Men när jag jobbar dricker jag aldrig. Därför åker jag bil eller motorcykel till casinot.

Nästan alla de som är på casinot är folk som älskar spelet, mer än att bara vinna pengarna.  De har råd att förlora några tusen här och där. Sen finns det ju vissa som man ser att de spelar för allt de äger och har. Men sen handlar det om personkemi; vissa vill du ju gula."

Det här är ett typexempel på en diskrepans mellan min åsikt och Mickes. Jag själv tror inte att jag skulle ha den kylan, eller förmågan att stänga av min empati för mina motspelare i ett livespel på de nivåerna. Micke däremot verkar kunna påvisa en stor värme för människor i sin närhet, samtidigt som han stänger av all medkänsla vid bordet, och till och med tenderar att uppvisa en grymhet när det handlar om motspelare han inte tycker om.  Har man något ansvar för sina med-/motspelare? Har man en skyldighet att resa sig upp och gå, om man ser att en motspelare har ett reellt spelproblem?

"Nej. Han har gett sig in i leken, och då får han leken tåla. Mer eller mindre faktiskt. Jag har sett några bedrövliga grejer, Men de största och jobbigaste problemen är de här yngre grabbarna som torskar sina pengar på nätet."

Micke exemplifierar den målgrupp han pratar om genom att namedroppa ett antal av Sveriges yngre stjärnspelare - bl a merparten av Team Gnuf - som kommit fram de senaste åren.

"De har aldrig jobbat i hela sitt liv, de har inga referenser alls. Sen vet jag att jag har ganska bra koll på pokerbranschen, så jag vet vilka som är gula och inte. Det är många som är riktigt gula".

Micke Norinder är, oavkomme sitt avtal med Unibet, främst förknippad med livepoker. Trots det så blir det även för honom en del nätpoker, även om det handlar om tämligen modesta nivåer. Han rör sig mellan 1/2 och 4/8, och verkar inte ha något behov av att utvecklas till någon highstakesgrinder på nätet.

"Jag spelar otroligt lite nätpoker. Nu har det blivit en del de senaste nätterna. Det går i perioder också. Jag kommer ihåg för två år sen, då kunde man sitta jämt. Det var som att man bara ville spela, och inte kunde göra något annat, men så känner jag inte längre.

Nu har vi ju fått klubben i Sundbyberg också, där jag klivit in som sponsor med Unibet.  Det finns arton bord där, och den är riktigt bra faktiskt. Då är det ju roligare att åka ner dit och sätta sig och slaska. Jag är mer för livespel också."

Micke blev en mer aktiv stamkund på casinot i Stockholm i samband med en tragisk händelse i familjen, som kommit att prägla deras liv för all framtid. För några år sedan fick familjen veta att yngsta dottern Alice led av en obotlig, dödlig sjukdom som heter Krabbes och är väldigt sällsynt.  

Han berättar för mig, lågmält, men rakt och utförligt om tiden från att man fick beskedet, fram till den 30 mars 2006, då Alice somnade in på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

"Det har påverkat oss som människor, och jag hoppas att det är något man bär med sig resten av livet. Vi har ändrat våra värderingar, men vad jag framför allt insett är att det alltid finns värre saker att råka ut för. Det kände jag när jag åkte ut på femte plats i Amsterdam till exempel. Det finns värre saker än sånt".

Att dottern Alice är och förblir en av de viktigaste människorna i Micke Norinders liv råder det ingen tvekan om. För mig som småbarnsförälder är det omöjligt att över huvud taget föreställa sig hur man bär sorgen med sig. Hur går man vidare?

"Man får lära sig att leva med det. Det ska aldrig gå över. Hon är ju en del av vår familj fortfarande. Jessica har blivit förbannad när hon har läst intervjuer där de frågar hur många barn jag har. Ibland säger man tre och ibland säger man fyra. Säger du fyra så får du följdfrågan hur gamla de är. Vissa människor vill man inte prata med om det här heller".

Micke berättar också att han i samband med Alice bortgång upptäckte att det fanns relationer till människor han mött vid borden som sträckte sig bortom markerna och kortlekarna.

"Då hade jag ändå inte varit så många år på Casinot, men Greger Aktell och Jörgen Nilsson var på hennes begravning. Några av italienarna som brukar vara där skickade blommor".

Det är en annan Micke Norinder som sitter framför mig än den "buffel" som visas upp offentligt. En reflekterande, ödmjuk fyrabarnspappa med totalt fokus på sin familj. Något som slår mig när jag är i det Norinderska hemmet är att det inte är något sorgehus, utan ett hem fyllt av människor, barn och väldigt mycket värme. Jag misstänker att det är ett drag som präglat Micke och hans familj väldigt mycket, att hitta ljusglimtarna i tillvaron. Det är nog ett krav för att orka gå vidare.

"Vi har ändå otroligt mycket bra minnen även från det året. Nu går man med hundarna, till kyrkogården här borta där hon ligger begravd. Man går ofta förbi där och sjunger lite. Jag klarar det nog bättre än vad Jessica gör. Vi sörjer ju på olika sätt. Mira, min andra dotter, har det ju varit jobbigt för. När det här hände tänkte man ju på det jämt. Allt annat blir oviktigt.

Det var då jag började åka in till casinot, och började spela poker mer, för då kopplade man bort omvärlden en stund".

Och på den vägen är det.  Nu är han en av Sveriges mest framgångsrika turneringsspelare det senaste året, och nybliven svensk mästare i Omaha. Jag frågar honom om titlar är viktiga.

"För mig är det det. Jag spelar poker för att jag vill bli bäst. Jag är ju så dum i huvudet att jag tror att jag kan bli det också. Jag tror verkligen det, innerst inne. Jag känner att jag har potential att bli riktigt bra. Enda sättet att kunna visa att man är riktigt bra är att ha titlar. Jag vill inte ha en spänn, jag vill vinna titeln. Jag vill vara en vinnare, så för mig var titeln jätteviktig".

Titeln går ju hand i hand med statusen. Vi diskuterar en stund kring vikten av portalfigurer. Hur mycket det betyder för pokerförbundet att man nu fick namnkunniga mästare under alla tre discipliner under mästerskapen. Micke håller med mig om det är en fördel ur marknadsföringssynpunkt.

"I alla branscher eller sporter behöver du ha några kända namn ändå. För mig innebär det här med Amsterdam och Prag att man får inbjudningar. Sådant är ju mycket värt för en annan också. Jag är en säljare, och just nu försöker jag sälja mig själv. Samarbetet med Unibet har inneburit mycket bra för dem, men det har betytt enormt mycket för mig också".

Är det viktigt för Unibet att du är en vinnande spelare?

"Nej. Unibet är ett så ofantligt stort bolag, och pokern är ändå en ganska liten del. Det hade varit skillnad om jag hade spelat för ett bolag som hade sysslat med hundra procent poker. De spelare som jag dragit in är ju det de räknar rejk på till syvende og sist i alla fall".

Jag berättar för Micke att hans namn lyfts fram i en diskussion mellan Jens Jadbäck och Ola Brandborn i poker.se-tv, angående sponsrade spelare. Ola menade då att Micke tillsammans med Hasse Eskilsson var några av de få spelare som faktiskt gör ett bra, aktivt jobb med att promota den sajt de är kontrakterade för.

"Ja, det känner jag med, det har jag märkt hela tiden. Även konkurrenter har hört av sig till mig och sagt att det märks att jag gör ett bra jobb på Unibet. Jag har flyttat över många spelare. Men det där handlar ju mer om annat. Jag är ju ganska bra kompis med både Mats Rahmn och Anders Henriksson också. De har ju hållit på länge, pratar vi meriter nu så är det ju odiskutabelt så att de är ju de som ska ha sponsorkontrakt.

Mats och Anders fick inget sponsorkontrakt och vi försökte hjälpa dem, och drog i trådar, men det går ju inte om man sitter vid bordet, och sen går upp på sitt rum och spelar. När jag började spela för Martins Poker så skulle vi spela EPT i London, och Mats Rahmn och Kniven skulle vara med. Och vad gör de? De skiter i det! De kommer inte ens på middagen, utan sitter och spelar kinapoker på sitt jävla hotellrum! Nu får vi hoppas att de funkar för dem med T6."

T6 ja. Det har ju varit en hätsk debatt på forum kring bolagets intentioner. Micke drar sig inte för att leverera sin åsikt även här.

"Jag har ingen åsikt om bolaget, jag är för dåligt insatt i det. Det som det handlade om på forumen, var att jag tyckte att det blev för mycket skitsnack om Anders och Mats.

Jag har ju träffat den här Torben som står bakom T6 också. Jättetrevlig kille, men om han är en skurk kan inte jag avgöra. Om det är sant att han är en skurk så är det självklart att han har en trevlig approach, annars skulle han inte kunna göra det han gör, eller hur? Det säger sig själv. Jag har fan ingen uppfattning om det, men sen vet jag att det finns ju folk som är smidigare på att uttrycka sig än mig. Men så har det varit sen jag var liten".

Jodå, jag får nog hålla med om att Micke kanske inte alltid är Pokervärldens stora diplomat. Kombinationen av att han ibland är - lite för - rak i sina uttalanden, med att han faktiskt har en del rätt kontroversiella åsikter, skapar statements som inte direkt är politiskt korrekta i ett landskap där kutym är att man försöker vara strömlinjeformad om man är en offentlig person. Dessutom upplever jag att Micke till och med ibland tvingar sig själv att stå för mer än han tycker. Han försvarar uttalanden och göranden långt över gränsen för vad han borde, istället för att backa ett steg och säga "okej, jag hade fel". Frågan är om det handlar om prestige eller ren och skär envishet?

Jag frågar Micke vad han tycker att Mats och Anders har för eventuellt ansvar, i och med att de faktiskt blir affischpelare för en kommersiell aktör.

"Om jag hade varit i Anders och Mats situation så hade jag skitit i om det varit en bluff egentligen. För egen del hade jag tagit chansen att komma ut på de här tävlingarna och vinna pengar. De som personer har ju inget ansvar mot de andra spelarna tycker jag. Internationellt sett så är ju Anders och Mats mindre namn än många andra. Jag tycker faktiskt inte att de har det ansvaret utåt, det tycker jag inte. Vem ska de vara ansvariga emot?"

Jag håller inte med Micke i den här frågan. Om T6 nu visar sig vara ett bluff-företag, märk väl ordet "om", så anser jag att Anders och Mats får ta på sig ett visst moraliskt ansvar i frågan. Samtidigt tycker jag att Mickes sista motfråga är intressant. Mot vem har en sponsorspelare sitt ansvar? Andra spelare de möter? Spelare som börjar spela på sajten på grund av dem? Investerare? De egna ägarna? Det är en annan diskussion som jag emellertid snarare ämnar ta med berörda parter än med Micke.

I samband med det kommer vi in på de svenska pokerforumen. Micke har mer än en gång varit i hetluften i hätska debatter där han i mina ögon både gett och fått slag under bältet. Micke har flera gånger varit starkt kritisk mot debattstilen på Pokerforum.nu. Han yxar ner aktörer som han menar inte vill redovisa sina ägarförhållanden, han menar att Prosharks har gått ned sig enormt och tappat mycket i trovärdighet sedan 5050 Poker startades. WSOP.info är döende, enligt Micke.

Under den tiden vi sitter på Mickes altan och pratar hinner han såga stora delar av Pokersverige. Ändå verkar han egentligen inte tycka direkt illa om någon. När man sitter face-to-face med Micke upplever jag honom som väldigt duktig på att skilja på sak och person. Intressant, då det är en egenskap som inte direkt lyser igenom på internetpersonen Norinder.

I och med diskussionen kring forumen kommer vi också in på pokerförbundet. När vi sitter på Mickes altan har jag då ingen aning om att han kommer att spela Casino Cosmopols mästerskap, och som en följd av detta mer eller mindre frivilligt tvingas lämna pokerförbundets styrelse.

"Svepof är i en position där det måste hända en massa saker. Svepof är för klent idag. Peder och jag känner varandra väl, men han är inte den mediala personen som förbundet behöver. Till att börja med måste Svepof få en jäkla massa fler medlemmar."

Micke nämner Ken som en positiv kraft när det gällde att få medial uppmärksamhet. Nu har man ingen sådan galjonsfigur längre. Förbundets numera namnkunnigaste ledamot, Micke själv, fick lämna skutan för andra gången en tid efter vårt möte. Även om jag när vi sitter på Mickes altan inte kände till det, är jag väl medveten om behovet av att gå nya vägar.

"När jag kom till pokerförbundet från början så satt det en sekreterare med 35-40 000 i månadslön, och tjänstebil. Sen satt det två, tre man som gick på ALU-tjänster. Då kände jag att vad fan är det här?"

Att Micke faktiskt aktivt gjort mycket nytta i förbundet råder det ingen tvekan om. En viktig detalj är Mickes del i att Svepof faktiskt närmat sig pokersajterna samarbetsmässigt. Det är ingen idiot jag har träffat även om många tyckare på forumen försöker förenkla frågan till det. Mikael Norinder är en smart och driven personlighet i ett allt för ängsligt pokersverige.  Konflikterna uppkommer när rättframhet, en viss plumphet och kontroversiella åsikter möter avvikande uppfattningar. Sen kan man ju också tycka att Micke och hans tillvaro skulle må bra av lite mer reflektion och eftertanke då och då.

Jag lämnar Duvbo med många nya tankar i huvudet. Buffeln jag skulle intervjua visade sig vara en rak och rolig kille, som utan att backa en tum på sina åsikter ändå hade förmågan att lyssna på kritik och åsikter, och rannsaka sig själv.

Det var ett synnerligen intressant möte. Dels på grund av att många av mina förutfattade meningar och fördomar slogs på kant när vi väl träffades. Men också på grund av att Micke kanske är den person av de jag intervjuat som i sina åsikter och inställning till spelet står längst från mig när det gäller synen på sina motspelare, och personligt ansvar. Samtidigt som det är en människa som jag upplever besitter en stor värme, och ett stort hjärta för människor i sin omgivning. Det är en komplex person, som jag själv hyser stora sympatier för. Jag respekterar hans åsikter, även om jag synnerligen inte delar flertalet av dem.

Nästa gång jag ser Mickes ibland huvudlösa kommentarer och utfall på nätet kommer jag att se det där leendet och höra tonfallet framför mig. Då är det lättare att se situationen med glimten i ögat.

Tack till Othello, Kungenavhemlon och Fairgrove för bullshit detection.

Av alla saker jag inte hade velat göra i Pokersverige ligger att byta plats med Peder Månsson hösten 2006 rätt högt. En historia om fusk, uppborrade hotellrumsgolv, en amerikan med högst tvivelaktigt rykte och försök att blåsa bekanta på pengar, började rullas upp under 2006. I centrum stod Pokersveriges än idag (möjligen vid sidan av Dan Glimne) mest kände profil, Ken Lennaard. Fortfarande är de få om någon utanför kretsen av de direkt inblandade som vet vad som egentligen hänt.

När Ken som ordförande i Svenska Pokerförbundet avgick i kölvattnet av en av branschens mest rubrikskapande historier blev det den för pokerallmänheten helt okände Peder Månsson som tog över rodret, med uppdraget att städa upp.

Hur i helvete kan man gå med på att ta ett sådant kamikazeuppdrag, och över huvud taget ens tro att man ska kunna åstadkomma något bra av det?

"Styrelsen diskuterade igenom vad vi skulle göra när och om Ken skulle avgå, och den enda som egentligen hade möjlighet att ta över efter honom just då var jag. Jag funderade på det under ett par dagars tid. Jag var ingen etablerad kraft i Pokersverige, och det var ingen som kände till mig. Det är klart att man funderade mycket på om man skulle klara av att göra något bra av det där, men det var ju inte så långt till nästa årsmöte, så..."

Det här var ungefär ett och ett halvt år sedan. Peder Månsson var enligt egen utsago inte tänkt som något annat än en interimslösning. Ändå kandiderar Peder Månsson åter igen till Svenska Pokerförbundets ordförande i år. För andra gången.  För mig känns det som om förbundet faktiskt ridit ut stormen efter Ken. Det känns som ett minne som allt mer bleknar i de svenska pokerspelarnas medvetande.  Samtidigt minns jag att det var en enorm debatt som rasade på de svenska forumen, och ilskan mot Ken spreds snart över samtliga ledamöter i förbundsstyrelsen.

"Det var inte speciellt mycket som vi kunde ha gjort annorlunda. Jag var väldigt nära att avgå, på grund av att jag inte tyckte att det var värt allt som hände. Det kunde man kanske ha gjort, men jag tycker inte att vi gjorde så jättemycket fel som många andra tyckte.

Jag ska tillägga att under den här veckan då framför allt, så jagade jag Christer Johansson och Mads Andersen och de andra inblandade som en galning för att försöka få reda på vad som verkligen, verkligen hänt. Nu lyckades jag inte nå någon av dem.

Men jag vet inte... Vi hade kanske kunnat gå ut med klarare information om varför vi agerade som vi gjorde, men samtidigt kändes det inte som om det spelade någon roll vad vi gick ut med. Allt som vi som skrev kritiserades riktigt hårt i vilket fall som helst. Så fort man över huvud taget var inloggad på forumen så kom det rena personangrepp, bland annat så las våra telefonnummer ut på ett forum . Det gick helt till överdrift, även om det är möjligt att man gjorde något litet fel."

Borde inte då förbundets ledamöter ha känt någon sorts aversion mot Ken som faktiskt var den faktor som gjort att man nu befann sig i denna minst sagt obehagliga situation? Ken försvann tämligen snabbt från scenen och kvar stod en styrelse hårt ansatt från alla håll av spelarkollektivet, och klubbar och spelare hotade med massflykt på pokerforumen.

"Jag hade förstått det som att han skulle gå ut och bemöta kritiken på ett bättre sätt. När han inte gjorde det, framstod vi i dålig dager, och det var ju ingen lyckad kombination."

En av de mest påtagliga skillnaderna i styrelsen efter Kens avgång var just det faktum att förbundet nu skulle gå vidare med en ordförande som inte var en av landets mest framträdande pokerprofiler. Peder var ju, som han tidigare nämnde, ingen etablerad kraft, utan en anonym styrelseledamot som nu skulle driva spelaropinionen mot sajterna och politikerna. Det säger sig själv att Ken Lennaard får ett större massmedialt genomslag än Peder Månsson. Den ende person i styrelsen som var ett någorlunda etablerat namn i branschen var Micke Norinder.

"Ja. Skillnaden blir att folk lyssnar på ett annat sätt. Det är ingen politiker som vet vem Micke Norinder är, men bland företag och branschfolk är det viktigt att du har något... affischnamn är fel att säga.  Man vill inte ha med någon bara för att de ska synas, men kontaktnätet är en väldigt stor del av det hela."

Ett år efter turerna kring Ken Lennaards avgång var det dags igen. Styrelseledamoten Mikael Norinder fick ett uppdrag av Unibet som både innebar att han skulle fungera som konsult och sponsrad spelare. Forumstormen lät inte vänta på sig; röster höjdes - bland annat undertecknads - om Mickes avgång. Denna debatt ledde till att Micke självmant klev av sitt uppdrag som styrelseledamot. Det är alltid en förlust att förlora en ideell kraft, men min fundering är om förlusten av Norinder var extra tung, just på grund av sitt namn i branschen.

"Ja, det var den. Micke har många bra egenskaper, sen kanske han inte riktigt alltid tänker efter alla gånger. Micke är en väldigt bra kraft, på grund av att han tänker fundamentalt annorlunda i de här frågorna än vad jag gör, vilket betyder att man vänder och vrider på frågor på ett bättre sätt än vad man kanske gör utan honom. Ja, han saknas mycket."

Jag själv var en av de mest kritiska rösterna på forumen i diskussionen kring Mikael Norinders vara och inte vara i styrelsen. Även om jag fortfarande tycker att det var helt rätt att Micke avgick kan jag vara självkritisk och säga att debatten säkert inte hade mått sämre av att man vilat på hanen ett ögonblick och låtit styrelsen överlägga själva ett tag till innan man började ställa krav. Efterdyningar av den historien finns fortfarande kvar i Pokersverige, och Mikael själv har på sin egen blogg varit starkt kritisk till hanteringen och ifrågasättandet av hans roll i styrelsen. Peder är precis som i affären Ken Lennaard kritisk till den opinion som snabbt flammade upp.

"Ja, jag har en klar åsikt. Till att börja med så är det en styrelsefråga hur man löser sådana saker. Jag förstår dem som tycker att Micke skulle avgå, men jag tycker själv att han mycket väl att han kunde ha suttit kvar. Möjligen utan rösträtt. Jag hade inte sett något problem med det.

Vad som hände var att det dök upp en tråd på pokerforum där det blev ramaskri om att han måste avgå. Vad fan, vi kunde väl åtminstone få invänta nästa styrelsemöte, och inte sätta in något extra möte för den frågan? Det fick löjliga proportioner igen.

Sen om folk tycker att vi hade gjort fel om vi låtit Micke sitta kvar, vilket jag inte säger att vi hade gjort, först då kan man kritisera. Då hade det varit en annan sak. Nu börjar man kritisera på grund av att vi inte har agerat innan nästa styrelsemöte, och det tycker jag är absurt."

Jag tyckte problemet var att förutsättningarna för varför man valde Norinder hade ändrats mitt i en mandatperiod, och att medlemmarna nu borde få ta ställning till den nya situationen.

"Ja, absolut, absolut! Det ligger mycket i det. Ola Brandborn påpekade just det där på ett ganska bra sätt. Dessemellan är det dock framför allt en styrelsefråga. Säga vad man vill om det, och vad man tycker om styrelsens beslut, men det är likväl en styrelsefråga.

Hela diskussionen bottnar så klart i trovärdighet, och i huruvida man anser att det skulle ha uppstått en jävsituation med Mickes dubbla uppdrag. Samtidigt är det svårt att på en så liten scen som svensk poker faktiskt är, hitta engagerade personer utan ekonomiska intressen i den kommersiella delen av branschen. Å andra sidan, menar Peder, så är ju de faktiska situationerna där jävsituationer skulle kunna uppstå klart begränsad.

"Självklart hade inte Micke fått varit med på upphandlingen av SM. Men jag har lite svårt att se vad han annars skulle använda våra kontakter till. Vad fan skulle han göra för något?"

Peder själv säger att han inte har några ägarintressen i någon aktör i branschen, och påpekar också att han ser uppenbara problem i om det hade förelegat ett sådant förhållande för hans del.

"I de allra, allra flesta sammanhang så hade det nog gjort det. Om inte annat så för att det hela tiden skulle ha förekommit misstankar om jäv. Det är ofta illa nog det"

Peder Månsson ger ett intryck av att vara både genomtänkt och engagerad. Det är två egenskaper som ibland är paradoxer. Här verkar det dock inte vara något större problem. För mig känns det också som att en av Peders goda sidor är att han lyckas behålla sitt lugn även när debatten stormar som mest, och han blivit hårt ansatt av meningsmotståndare. Dessutom är det inget strömlinjeformat uppdrag, där saker och ting löser sig själva. Jag undrar ibland hur han orkar med att kämpa för förändringar, när det ärligt talat ofta går väldigt sakta, och de flesta utanför den lilla ankdammen betraktar större delen av detta fenomen som ickefrågor.

"Jag skulle vilja säga att jag gör detta för att jag tror på det här. Även om vi har växt och så där, så hade jag visioner om att vi skulle vara mycket större, och det är lite frustrerande att vi inte har kommit så långt. Samtidigt så är det ju min uppgift att se till så att det blir så."

Peder ger när man talar med honom ett lugnt intryck. Han är ofta påläst och reflekterande i sakfrågorna, och räds inte för att vädra sina åsikter, även om han ibland får kritik för uttalanden och ageranden. En invändning mot Pokerförbundet är det inte finns något behov av en organiserad spelarsammanslutning.

Själv har jag snarare varit kritisk mot förbundets agerande än dess existens. Jag menar att man varit osmidiga i sina uttalanden om vilka man representerar, hur man ska agera mot oseriösa klubbar, och framför allt kanske hur enskilda medlemmar uttalar sig i branschfrågor. Samtidigt är ju frågan om förbundets vara eller inte vara högst relevant. Behövs det ärligt talat något förbund?

"Ja, framför allt nu med de politiska problem som finns. När de är lösta så har vi lite spelat ut vår roll. Då får man välja vad man vill göra för något, om man vill jobba vidare med att arrangera SM bland annat. Det kommer upp en massa nya möjligheter att främja klubbverksamheten. Att starta upp en nationell pokertour på klubbar är en av flera saker som man kan jobba med. Men det blir ju inte lika viktigt som det är nu, med de problem vi har."

Jag frågar Peder vad han tycker är den viktigaste uppgiften för förbundet i dagens läge, med den situation vi faktiskt befinner oss i.

"Ska man ta det väldigt övergripande så är det att främja poker i Sverige på alla plan. Nu har det naturligt blivit så att vi har jobbat betydligt mer med livepoker än onlinepoker, på grund av att det är så mycket lättare att påverka där. Tyvärr faktiskt, för jag hade gärna jobbat mer med onlinepoker."

När Peder pratar om livepokern, så är det så klart den juridiska situationen han menar. Vi är ett läge där lotteriinspektionen av princip vill ha prejudicerande fall att luta sig på, och där flera juridiska processer äger och har ägt rum. Just nu väldigt aktualiserat i och med Grebbestadsrättegången. Jag frågar Peder hur stor Pokerförbundets del i en eventuell legalisering av livepokern är, enligt honom.

"Till väldigt stor del, större än vad folk tror. Större än vad folk kommer tro när de läser intervjun. Livepoker hade inte varit med i spelutredningen över huvud taget om det inte vore för oss. Det är ingen annan som jobbat aktivt för det på samma sätt som oss och ingen annan som har förutsättningarna eller uppgiften att göra det heller."

Det borde vara lätt för Peder att känna bitterhet i den situation han befunnit sig i de senaste åren, att så sällan få uppskattning för det arbete som han utför. Det vill han dock inte kännas vid. Jag upplever Peder som en ödmjuk personlighet, och han är tämligen krass i sin analys om huruvida pokerförbundet får för lite cred av spelarkollektivet.

"Nej. Vi har inte nått ut riktigt medialt, det har vi varit för dåliga på. Som människa fungerar man så att man inte gör någonting om man inte kan tjäna något på det själv över huvud taget. Jag förstår att folk är skeptiska när de inte hör exakt vad vi gör.

Sen är det väldigt svårt för man kan inte säga allt eller gå ut med allt vad som sägs mellan politiker och lagstiftare och oss. Då hade vi inte fått prata med dem."

Det har ju varit en av mina farhågor när jag började skriva om pokerbranschen, att inblandade "profiler" och aktörer i branschen sitter på information som sällan eller aldrig kommit ut. Jag vet ärligt talat inte hur utbrett problemet är, eller om det egentligen ens är ett reellt problem, även om jag tycker att det finns klara indicier på att många håller varandra om ryggen. Hur mycket vet Peder Månsson som vi vanliga smallstakesspelare inte känner till?

"Inte jättemycket, men det finns ju lite saker. Till exempel fick jag bekräftat av högt uppsatta politiker att monopolet finns enbart av ekonomiska orsaker. Det valde jag att gå ut med, fast jag kanske inte borde ha gjort det. Det kan vi aldrig få någon att bekräfta offentligt över huvud taget.

Vad det handlar om idag för politikerna är att lösa intäkterna på något sätt. Vore de lösta så hade en alliansregering avskaffat monopolet direkt."

Pokerförbundet har flera trådar att dra i. För mig är både juridiken kring livepoker, och problematiken med spelmonopolet hjärtefrågor. Hur väger Peder dessa frågor mot varandra?

"Det beror lite på ur vilket perspektiv man ser det. Båda frågorna är naturligtvis viktiga att lösa. Tittar man ur spelarnas perspektiv nu, så är det ju inga större problem online. De kan ju välja att spela i princip var de vill, och skatten, ja, den är det ju inte så många som betalar. Väldigt mycket på grund av att de inte kan reglerna, och att det inte finns några klara regler. Det är ju inte bara därför naturligtvis, men väldigt mycket beror av det."

En av Peders uppgifter är att blicka framåt, och lägga upp en kurs för svensk poker utifrån ett spelarperspektiv. Jag ber honom måla upp sin vision av ett framtida pokersverige.

"Live så vill jag ha ett tillstånd som ser ut precis som ett utskänkningstillstånd gör. Du får olika rättigheter med olika krav på dig beroende på insats. Man kan tillåta turneringar upp till si och så mycket, med de och de kraven på dem som organiserar det. Det ser jag inga problem med.

Det är inget svårt problem med det, och det finns inget politiskt motstånd mot det heller. Det konkurrerar inte med någon. Det enda ett sådant system åstadkommer är att göra verksamheter på gränsen till legala. Det är inga konstigheter, och livepoker är inte ett särskilt farligt spel att spela.

Tittar man på onlinepokern så finns det aktörer idag som inte är särskilt bra. Aktörer som går in enbart för att tjäna snabba pengar. Där tycker jag att nätverken borde ta ett större ansvar än vad de har gjort, och välja sina partners med lite större noggrannhet."

Pokerförbundet har ju som Peder sagt, inte synts till speciellt mycket i onlinefrågorna, med några få undantag. Ett av dessa är online-SM, och ett annat är skattefrågor där man kommit med uttalanden. Det är dock sällan som man blandat sig i debatten kring specifika aktörer. Bör pokerförbundet ta ställning mot oseriösa företag på marknaden?

"Ja, det tycker jag absolut. Vi gjorde det till viss del i Absolute Poker-härvan. Om vi utgår från att marknadssituationen ser ut som den gör idag, med en mängd olika aktörer som ingen vet någonting om, så skulle inte jag ha något emot en svart lista. Eller åtminstone en lista med aktörer som vi går i god för. Det hade varit jättebra."

Hur stort är problemet med oseriösa aktörer i pokerbranschen? Är det ett överdrivet problem?

"Det är absolut ett problem. Sen är det inte alltid skojare det handlar om; ofta är det folk som inte kan branschen. Så är det väl i alla nya branscher? Om man tittar på händelserna på Microgaming till exempel, så är det ingen bra situation. Folk är rädda för att de inte ska få tillbaka sina pengar."

Vad som hänt på Microgaming är att ett knappt trettiotal Skins slagit igen, och en mängd spelare sitter med pengar låsta på sina konton på dessa sajter.

Jag är inte säker på att dessa skins har gjort något jättefel i sig, men de använder sig av en leverantör som tydligen gick i konkurs. Man får ju se hur det utvecklar sig, men det är en väldigt, väldigt dålig situation. Framför allt för de spelare som hade pengar inne på sajterna, men även för branschen. Folk börjar tänka att det är osäkert att spela online, vilket det inte är om du väljer en lite större aktör, eller i alla fall en aktör som du väl känner till. Inte bara från ett rakebackforum eller något sånt."

Är inte spelare ganska rättslösa gentemot företagen? I och med att företagen opererar från utlandet gäller inte samma lagar och regler som i Sverige. Finns det ett problem att spelaren saknar eller i bästa fall inte känner till sina rättigheter?

"Ja, det finns ett problem. Jag har varit med om ett antal fall det senaste året, att spelare inte fått sina xboxar hit och dit. Nu är det naturligtvis spelarnas ansvar också, och jag tycker jag att de borde tänka till lite grann. Om de får åttio procents rakeback istället för sjuttio så betyder det rimligtvis att de här extra tio procenten ska tas någonstans ifrån. Företaget ska ju gå med vinst, på ett eller annat sätt."

För mig är dessa problem bara ytterligare ett tecken på att vi bör släppa in fler företag inom svensk jurisdiktion. Staten borde snarare syssla med granskning och tillsyn än att tillhandahålla spel.

"Ja, det hoppas jag ju blir lotteriinspektionens framtida uppgift. Sen får de gärna titta till pokerklubbar och så också. Det har jag inget emot. Jag hade gärna sett att Sverige hade gått in och konkurrerat med Malta och alla andra småöar om licensförfaranden, för är det någonting som Sverige hade klarat bra, så är det ett sådant förfarande. Givetvis under rimliga premisser, men det tror jag skulle fungera jättebra. Jag skulle kunna räkna upp femtio bolag som skulle flytta till Sverige idag, om de hade kunnat.

Hade staten haft dessa företag under ett licensförfarande i Sverige så hade det inbringat miljardbelopp. Det är väldigt stora pengar det rör sig om, och det är tråkigt att de ska behöva ha licensen på Malta. För sent vill jag väl inte säga att det är, men ju längre man dröjer med att implementera något liknande i Sverige, ju svårare blir det för företagen att flytta hem tror jag."

Är det nätverkens eller statens ansvar att agera mot spelmissbruket?

"Alla som erbjuder spel tycker jag har ett visst ansvar. Man måste titta på baksidan också, men det är mycket staten som har skapat den situationen att inte folk tar sitt ansvar."

Peder Månsson känns ofta äldre än sina nyss fyllda tjugonio år, men samtidigt ska man inte glömma att han verkar i en bransch där en majoritet av användarna är yngre än honom själv. Dessutom är han inte nykomling. Han hade en lång erfarenhet av poker innan sitt nuvarande uppdrag, och det känns som om han fått mycket av sin nuvarande erfarenhet som ordförande den hårda vägen.

Jag tror att förbundet kan få svårt att växa sig större än man är nu, och jag har fortfarande synpunkter på deras arbete. Till detta bör läggas att det finns långt mer högljudda och mer kritiska röster än min, vilket inte kommer att underlätta Peders framtida arbete.

Ändå tycker jag att Peder har rätt i mångt och mycket av det han säger, och är uppriktigt glad att han väljer att kandidera för en mandatperiod till. Är det något som Svenska Pokerförbundet behöver nu, är det i mina ögon kontinuitet. Jag tror nämligen att förbundet har en högst relevant roll att fylla i Pokersverige om man bara fortsätter hitta formerna för det.

För att vara en industri som omsätter miljardbelopp, och underhåller hundratusentals svenskar, är bevakningen minst sagt bristfällig. I stort sett allt som skrivs är antingen svart och belyser självmordsbenägna spelmissbrukare, eller vitt och berättar om stora pengar, brudar med schysst cleavage eller snabba bilar. Den riktiga journalistiken finns knappt. The Truth is out there. Oftast insprängd mellan påhopp och kassa oneliners på forum och i en knappt orienterbar mängd bloggar av högst varierande kvalitet. Det finns dock några individer på pokerscenen som bestämt sig för att reda upp härvan, och inte hålla käften. Johan Kretz är en av dem. En av pokerns få riktiga, granskande skribenter.

Två av de senare, mer uppmärksammade exemplen är turerna kring företaget T6 poker, och fuskskandalen inom Absolute Poker. Den sistnämnda publicerades till och med i tidskriften Poker Magazine. Så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att de svenska pokermedierna betalar för blogginnehåll som redan publicerats på annat håll. Å andra sidan är Johan Kretz bloggposter allt som oftast inget vanligt dag-för-dag-skrivande, utan rör sig ofta i gränslandet mellan journalistik och bloggande.

Det är ingen slump att den bästa informationen om T6 eller Absolute Poker finns just på Johan Kretz blogg.

Samtidigt är det i mina ögon inte direkt någon överkurs i journalistiskt arbete som levereras, utan helt enkelt en väldigt grundläggande redovisning av turerna i de fenomen eller affärer han valt att belysa. Är inte detta då ett exempel på att pokerjournalistiken i Sverige är väldigt undermålig?

"Jo, det är ett tecken på att pokerjournalistiken inte finns.  Det som finns är uppköpt journalistik. Dels har vi kvällstidningarna som bara är ute efter att roa och underhålla, och sen så har vi andra sajtberoende medier. Jag vet inte riktigt vilken sajt som står bakom vad, men det är ganska tydligt att den inte är oberoende."

Johan Kretz påpekar att det inte bara handlar om att återge ett par forumtrådar rakt upp och ned. Det finns ett underliggande arbete som är större och mer tidskrävande än de flesta av oss inser.

"Det jag gör är ju egentligen ganska basic, det är ju bara att referera debatten. Samtidigt är det ju en viss utmaning, därför att många av mina källor är ju kontrollerbara. Det finns många av mina läsare som har läst samma trådar, och om de säger att det här är bra, så är ju det en bekräftelse på att jag inte är helt ute och cyklar.

Jag gör en bedömning av det som står på forumen, men om jag läser slarvigt eller om jag missuppfattar någonting så kan ju en läsare påpeka det och komma på mig med det, vilket de inte kan om det bygger på intervjuer till exempel. Då är det bara intervjupersonen som kan säga att 'det här har du missuppfattat'. På det sättet så är det verkligen kontrollerbart."

Han betonar även skillnaden mellan sitt bloggande och att göra motsvarande arbete i sitt ordinarie arbete. Johan är journalist på min lokala dagstidning VLT, Västmanlands Läns Tidning.

"Jag utger mig inte för att göra någon riktig journalistisk research, utan jag sammanställer material från hundratals forumsidor. Något som ingen annan gör eller orkar göra, men det duger ju inte. Jag hade inte kunnat publicera det i vår tidning på de uppgifterna.

Jag hade varit tvungen att på ett helt annat sätt låta alla parter komma till tals. Jag hade varit tvungen att leta upp folket, varenda jävel som jag har namngivit i T6-historien, och tagit ett pratminus av dem.

Det kanske jag egentligen borde göra när jag skriver min blogg också, men det har ändå på nåt sätt accepterats. Jag har ju inte blivit påhoppad särskilt mycket".

Johan Kretz har tydligt markerat att han inte tillhör någon sajt, organisation eller något specifikt forum. Han är en regelbunden besökare både på pokerforum.nu, Prosharks och wsop.info, men min bedömning är att Johan är en relativt lågfrekvent postare i förhållande till sitt pokerengagemang och sin närvaro på sajterna. När han tar aktiv del i en forumtråd handlar det ofta om att bemöta påståenden och åsikter.

"Det finns rent allmänt en feghet inom pokervärlden för att kritisera. Det är väl naturligt, man stöter ju på dem ute i svängen, de sitter ju vid samma bord om en månad. Jag kan förstå det, men jag gillar inte att om människor är framgångsrika så får de inte kritiseras eller ifrågasättas på något sätt. Jag har väl varit inne och skakat lite, men inte så mycket som jag skulle vilja. Det finns mycket jag inte har skrivit".

Åter igen får jag den här känslan av att det är många som vet något som jag inte vet. "Du skulle bara veta", verkar vara ett mantra i pokervärlden. Skit under mattan som jag bara kunnat förnimma i mina timslånga samtal öga mot öga med insatta i branschen, månader av tröstlöst hängande på forum, och spaltmeter av MSN-konversationer och mail.

Jag vågar påstå att jag vet rätt mycket mer än gemene man, men varje liten sak får man dra och slita i för att få något grepp om det. Få förutom Johan verkar intresserade av att föra fram saker i ljuset, och även han medger att han inte skriver allt han känner till. Var är alla oberoende skribenter? Var är de kritiska rösterna? Var är granskningen?

"Det finns många journalister som i sitt privata liv inte måste tycka något om allt, och inte är så fruktansvärt nyfikna heller. Det kan också ligga någonting i att de som spelar på någorlunda hög nivå eller vet något är insyltade. De kanske har färgats av kulturen att hålla varandra om ryggen. Jag kämpar mot detta hela tiden. Jag tycker att det är mycket kejsarens nya kläder".

Det är svårt att invända mot det. Vi tenderar att värdera spelarmassan utifrån vilka nivåer de spelar på snarare än storleken på bankrullen, och framför allt hur bra det går. Idag är de som står högst i kurs de personer vi ser vid de tv-sponsrade finalborden, eller de som har ett kontrakt med någon av de stora spelsajterna. Inte de som anonymt och disciplinerat drar in regelbundna pengar via sitt nätspelande.  

Det är klart att det går att bli upprörd över det här om man vill det, men jag är mer nyfiken på om Johan ser någon fara i den näst intill totala frånvaron av kritiska analyser, och granskning av aktörerna. Man rapporterar om det vackra folket på touren och deras jetsetliv, när sanningen kanske snarare är att deras enda lyx är några betalda resor per år till turneringar där de tar en stol några dagar. När kamerorna slocknat finns ingen lyx så långt ögat kan nå.

"Det vi pratade om var ju att det finns en feelgoodjournalistik som kvällstidningarna håller sig med. Den är rätt harmlös. Den är bara dålig, och man kan bli irriterad av att den är osann. Det som stör mig mer är att det sitter några journalister där som kanske till och med vet sanningen. Det är en bluff, men de förmedlar ändå den bilden. Det är också rätt harmlöst.

Det som är farligt är väl egentligen när de stora ekonomiska intressena med pressmeddelanden och liknande får styra bilden av pokern i medierna ganska fritt, och de slipper bli emotsagda."

Ungefär här kommer Johan med ett påstående som om det stämmer i alla fall gör mig riktigt oroad för spelet och dess utveckling. Han kommer in i ett resonemang om pokerspelarnas rättslöshet, och att det bland annat bottnar i oförmågan att organisera sig. Detta gör att all makt ligger hos företagen, inte minst medieaktörerna. Det finns en obehaglig symbios mellan sajterna, reklamfinansierade tv-bolag och annonsörer. Spelarnas röst är obefintlig..

"WSOP, följer inte ens regler för seating, som man gör på varenda liten spelklubb, utan låter TV-bolag bestämma vilka som ska möta varandra. På det sättet, påverkar man med hundraprocentig säkerhet vem som vinner och blir världsmästare".

Utgången av VM styrs alltså av tv-tid. Tänk er en situation där Fifa och Rai Uno tillsammans bestämmer hur gruppindelningen i fotbolls-VM skulle se ut. Jag vågar påstå att det skulle påverka sportens trovärdighet en smula. Frågan är om detta är känt bland spelarna?

"Jag tror inte alla känner till det, men alla elitspelarna, de känner ju till det. De måste ju fatta. När Daniel Negreanu, Patrik Antonius och Gus Hansen hamnar vid samma featurebord dag två så är det är klart att de vet.

Jag har sett med egna ögon hur en kille lovade ett pokernätverk att han skulle sjunga om han fick hamna på featurebordet. De sa att "Då fixar vi det" och så satt han där dagen efter. Jag vet att det finns. Jag är inte matematiker, men jag har faktiskt konsulterat en professor i statistik, och han höll med om att detta måste göra att det blir enorma förändringar av utfallet."

Här har vi en av pokerkapitalets största ögonbrynshöjare, och det verkar för det första som om det är ett hyfsat välkänt faktum, och för det andra som om ingen finner det speciellt intressant att kommentera. Är det något fel på just mig, eller har vi ett enormt problem här? Jag funderar och funderar, och försöker bryta mina egna tankemönster, men återkommer hela tiden till en slutsats. Detta måste vara totalt förkastligt för tanken att lika förutsättningar ska gälla från och med turneringsstart.

"Problemen med de riggade featureborden är ju vem som ska protestera. Proffsen? Om jag vore Gus Hansen skulle jag i och för sig tycka att det är tråkigt att jag ska få mycket hårdare motstånd än jag skulle ha. Men å andra sidan ger det tv-tid.

För spelarna vars enda mål är att hamna på featurebordet gör det inte så mycket att de åker ut för att de sitter med världsstjärnor. De kommer inte protestera, det är ingen som protesterar. Och ingen skriver om det här."

Johan berättar i vårt samtal att han redan erbjudit sina tjänster till en av tidskrifterna. Att han kunde tänka sig att skriva om detta faktiska manipulerande av världens största och mest prestigefyllda pokerturnering. Att han kunde åta sig att bevisa att det sker, och hur man därigenom påverkar utfallet. Han möttes av kallsinne och oförstående.

"De bryr sig inte ett skit. Där är det ju ett problem. De är genomsyrade av hela kulturen, och av att man inte ifrågasätter. Så har det ju alltid varit, och..jag vet inte om jag riktigt kan förklara det, men jag är inte förvånad över att de inte bryr sig."

Tragiskt är bara förnamnet på denna härva. Det känns som om hela branschen fastnat i någon sorts jahaistiskt limbo, där inget som sker renderar i mer än en axelryckning. Det är inget unikt för den svenska pokerscenen och dess medier menar Johan.

"Det allra mest tragiska är väl de här stora på marknaden. Cardplayer, Bluff, All In. Att de är så jävla i symbios med pokerindustrin. De är ju en del av den. Jag hade tyckt det var skitkul att vara pokerjournalist om det fanns någon som ville ha en, men det finns det ingen som vill. De vill bara ha en skribent. Någon som rapporterar händer från tävlingar eller intervjuar någon och frågar hur mycket de har vunnit, eller varför de började spela poker."

Johan Kretz verkar uppenbarligen inte göra det här av ekonomiska hänsyn. I så fall undrar man ju vad det är som driver honom i denna väldigt ojämna kamp. Med tanke på hur populär hans blogg är, och hur mycket kredibilitet han faktiskt verkar ha i branschen från både stora och små spelare, entreprenörer och andra aktörer, så tycker man att han borde kunna livnära sig på att skriva om poker. Eller är det så krasst att det är omöjligt att tjäna pengar på detta?

"Det är nog bättre timpenning på att spela poker i så fall. Det räcker redan idag med att jag skriver ibland bara för att det var länge sen jag skrev något, och man har en skyldighet mot läsarna. Jag vill absolut inte hamna i att jag ska skriva för att dra in pengar till försörjningen. Jag vill inte blanda in pengar där om det inte är nödvändigt."

Är det samma anledning till att du inte spelar poker på heltid? Att du inte vill vara beroende av det?

"Nej.....nej, det kan jag tänka mig att vara beroende av. Det handlar mer om att det är ett jävligt stort steg att ta med familj. Journalistiken är en bransch där det finns lika många arbetslösa som det finns folk som har jobb. Jag är fyrtiotre år, och om jag skulle vilja tillbaka så är det inte säkert att jag kommer in.

Det är ett stort steg att ta, och ingen vet om det finns någon onlinepoker om fem år. Och dessutom, fortsätter det att bli hårdare och hårdare konkurrens i samma takt som det har blivit de senaste åren, då är jag en förlorande spelare om några år. Det är mer det som avhåller mig, annars skulle jag nog gärna ha spelat. Jag vill kunna styra min dag, och det är ju roligt med poker. Det skulle betyda jättemycket att inte vara bunden av att gå till jobbet varje dag".

Samtidigt som Johan talar om osäkerheten med Internetpokern i framtiden, levererar han också, sin vana trogen, ett något oortodoxt påstående när det gäller den rådande pokertrenden och diskussionerna om spelets stagnerande.

"Alla säger att pokerboomen är över, men jag tror ju att det som är över är den här nyfikna hypen. Att alla vill veta mer om poker, och att det skrivs mer och mer i mainstreammedia och så. Det tror jag är över lite grann.

Men om man ser det globalt, så spelar större delen av jordens befolkning ändå inte poker. Jag tror att onlinepokern i antal spelare sett kommer att bli större. I slutändan förlorar de som vill förbjuda den, det tror jag. Jag tror inte att det går. Jag tror inte att det går i USA ens, där man har försökt, så jag tror att fler kommer att spela poker"

Kommer det att tillströmma sämre spelare eller kommer det att gå mot ett nollsummespel? Är det inte så att spelarnivåerna kommer att jämnas ut och edgen gå förlorad i spelet? Att de slutgiltiga vinnarna bara är sajterna som håvar in rake i ett spel som inte har någon individuell vinnare vid borden?

"Nej, det blir det aldrig. Poker har ett stort djup. Mycket handlar om bankroll management. Det är inte så många som har det, och som är beredda att sitta och spela på micronivåer. Det kommer att gå att tjäna pengar, däremot kommer det att bli svårare. Du måste vara talangfull.

Jag vann en del när jag började spela i mitten av nittiotalet, men det beror ju på att det kanske var tjugofem personer i Sverige som över huvud taget förstod vad Texas Holdem var. Då var det inte så svårt. Nu är det ju så många unga på 18-20 år som är svinbra."

Ja, det finns ju folk i tjugofemårsåldern som har spelat fler händer än vad Doyle har gjort. Erfarenhet måste ju på nåt sätt mätas i spelade händer, även om det i reflektionen finns ett visst värde av åldersaspekten.

"Det är ju en viss skillnad ändå mellan online och live, men visst är det så. Jag är övertygad om att det är därför som onlinespelarna har tagit över liveturneringarna. Att det inte märks så tydligt är ju för att det inte kommer fram så mycket fixstjärnor från onlinevärlden, men det tror jag beror på att de är så många. Det är alltid ett par stycken onlinespelare som sitter vid finalbordet och som vinner turneringar. Men det är olika varje gång, för det finns så många.

Jag kan mycket väl tänka mig att en spelare som är snudd på överlägsen idag, ändå skulle kunna missa att slå igenom, eller i varje fall inte prestera enorma resultat, därför att det är så jävla stora fält.

Har man otur så kan man i princip missa finalbord i åratal. På det sättet är det hårdare idag,  men det blir en spridningseffekt också på all kunskap som finns om pokern. När man var tvungen att åka till Vegas för att träffa nån som var duktig pokerspelare och prata med honom om poker, det är klart att det var annorlunda. Idag finns det en i varje kvarter som faktiskt förstår rätt mycket om poker, och det sprider sig vidare."

Du sa tidigare att pokerspelare är dåliga på att organisera sig. Behöver pokerspelarna organisera sig? Behöver vi Pokerförbundet?

"Både ja och nej. Vi måste organisera oss, men jag vet inte om jag tror på Svenska Pokerförbundet. Jag är inte så insatt, så jag ska inte säga det, men jag tror att det är globalt som är viktigt. Därför tror jag att det är oerhört viktigt med Poker Players Association.

Om man ska jobba globalt så tror jag att det är poker som det måste handla om, och där handlar det om lagstiftningsfrågor, och det handlar om att inte spelarna blir överkörda av arrangörer och mediabolag. Det har varit enorma tittarsiffror, och det har varit gratis. Du betalar tiotusen dollar för att vara med i deras underhållningsprogram. Dom tjänar hur mycket som helst på dig. Helt otroligt. Och ändå kan de bestämma över dig. Vad du ska ha på dig och det ena med det andra".

Personligen har jag en dystopisk vision av pokerscenen och dess aktörer, spelarna inräknade. Är det inte så att pokerspelare i gemen är ett ganska egoistiskt släkte som inte är så intresserade av något annat än just att tjäna pengar? I så fall får man ett problem med en solidaritetsaspekt; det är svårt att få spelare att sluta upp för att stötta varandra. Var och en är sig själv och sin bankrulle närmast. Är det egentligen en strid som spelarna kan vinna då? Att den är ideologiskt viktig kan jag förstå, men är den meningsfull?

"Det kanske är hopplöst, jag vet inte. Trenden som är i samhället är ju att bolag blir starkare, och individen blir svagare. Koalitioner av individer, konsumentorganisationer etcetera blir svagare.   Så det ser ju inte ljust ut på det sättet.

Du frågar om det är meningsfullt.  Det beror ju på om man tycker att bara om det finns en rimlig chans att saker och ting förändras är det meningsfullt. Jag ser det så här: sådan här är jag, det här sättet måste jag leva på. Om kejsaren är naken måste jag säga det, oavsett om ingen någonsin kommer att tro mig".

Här ligger mycket av kärnan i Johan Kretz och hans bloggande misstänker jag. Drivet och passionen, att få kombinera två saker som han brinner för, poker och skrivande. Precis som mig själv, även om Johan har ett djup i sin branschbevakning som jag själv har långt kvar till. Ändå känner jag igen mig i mycket av det som han talar om, när han pratar om bloggandet. Glöden i det man gör, och glädjen inför uppgiften. Drivkraften att få veta mer, och få berätta för andra om sin nufynna insikt.

"Poängen med en blogg är att man kan kommunicera genom den, att du startar debatter, och det tycker jag är skitkul. Det är absolut drivkraften. Om jag inte skulle få några kommentarer på en månad, så skulle jag nog sluta".

Samtidigt erkänner han att det finns en djupt egoistisk aspekt i skrivandet.

"Ja, nästan bara! Det var det jag var lite inne på när du frågade om det är meningsfullt. Det handlar ju inte om att vinna, att lyckas, i så fall är det meningslöst. Jag måste göra det här för min skull. Jag måste på något sätt manifestera att så här tycker jag.

Ibland frågar jag mig om jag vill vara känd. Jag tycker att det är något allvarligt osunt med människor som inte vill vara kända på något sätt.

Jag tror att alla människor vill vara något, de vill synas, de vill vara omtyckta,   och det är ju universella drivkrafter".

Vi skiljs åt efter flera timmars samtal. Jag vet inte om jag fått någon positivare bild av pokervärlden efter vårt möte, men jag är glatt upplyft av att ha träffat en person som i mina ögon drivs av goda och ideella drivkrafter. Johan Kretz har ett rättspatos som jag tror att det skulle behövas mer av i branschen.

Hans egna pokerspelande lämnade vi i stort sett därhän i detta samtal. Detta trots spel både på europatouren och ett par In The Money på WSOP. För mig fanns det så mycket annat som just nu kändes mer relevant att ta upp med denna pokerns Don Quijote. Om Johan Kretz tänker fortsätta sin möjligen hopplösa kamp mot pokerkapitalets väderkvarnar, får jag väl ta på mig att axla rollen som bloggosfärens Sancho Panza.

Han är genuint intresserad av hur man skapar mer pengar av pengar, han är Sveriges kändaste expert på Money Management, och han har över tio års professionell erfarenhet av att läsa människor. Lyxfällans programledare Charlie Söderberg borde vara den perfekte pokerspelaren. Ändå föredrar han att tjäna sina pengar på andra sätt.

Den här intervjun är något speciell så till vida att jag har en väldigt nära relation till intervjuobjektet. Jag och Charlie Söderberg har varit väldigt goda vänner i ett och halvt decennium. Med det vill jag bara klargöra ett det existerar ett objektivitetsproblem, och mitt statement alltså inte handlar om att påskina att jag är någon form av starfucker.

Jag har länge funderat över möjligheten att applicera Charlies åsikter och teorier om pengar och ekonomi på pokervärlden, och låta honom bli en del av min intervjuserie. För någon månad sedan ringde jag Charlie och sa: "Nu har jag skrivit på min blogg att du tackat ja till en intervju". Det var förstås en ren lögn från min sida, men jag räknade kallat med att han inte skulle säga nej, och med detta samtal så tackade han om inte Ja, så i alla fall jaha.

Jag misstänkte att det skulle kunna bli en intressant dynamik i samtalet så till vida att man får ögon som inte drabbats av spelets guldfeber att göra analyserna. Förhoppningsvis kan denna aspekt överväga de eventuella nackdelarna i objektivitet. En av de viktigaste frågorna för mig i vårt kommande samtal, var om Charlie kunde se någon eventuell fara i nätpokerboomen, och framför allt om denna förändrat svenska ungdomars inställning till konsumtion.

"Nej, jag tror inte det har förändrat ungdomars sätt att se på konsumtion, det kan i alla fall vara en bidragande orsak till att våga ifrågasätta de hierarkiska pyramiderna. Att inse att en försigkommen person skulle kunna tjäna mer på ett år via Internet, än ens föräldrar tjänat i hela sitt liv. Att våga ifrågasätta en vanlig anställningsmodell, och hur framgångsrik den kommer att vara i framtiden, när man kan sätta sig och spela poker istället och tjäna mer pengar"

Charlie tillägger sedan att det inte är just själva spelet som är det centrala, utan idén om att se alternativ till grundpelarna i den svenska arbetsmarknadsekonomin.

"Det är ju inte säkert att man vill spela poker hela livet, eller att alla är intresserade av det.  Bara tanken på att det uppenbarligen verkar finnas andra sätt att tjäna pengar än att sitta på Volvo, tror jag förändrar hur vi tänker på pengar. Det tror jag är bra."

Jag frågar Charlie om han inte ser några risker med nätspelandet och de pengar som är i omlopp. Visst gör han det, men påtalar samtidigt att han tycker att det allt som oftast vältras över för mycket ansvar på arrangörerna.

"Nu gränsar det till politik, men vi är väldigt tränade i Sverige att det är någon annan som ska ta ansvar för vår situation. 'Om jag får fortsätta spela så är det ingen fara, någon säger väl ifrån annars'!"

Charlies ballgame är ju money management i olika former, om än inte just inom poker. Jag frågar honom vad han ser som de största utmaningarna för spelarna när det kommer till ekonomiska överväganden och att hålla i pengarna.

"Det finns inga enkla svar på det där. Ska man kasta in en riktig dunk bensin i den här brasan så är det så att de allra flesta som vinner mycket pengar på spel, är inom loppet av några år fattigare än de var innan. Att vinna pengar är inte bara otroligt svårt, utan det är också otroligt svårt att göra något av de pengarna man vinner. Det vanligaste är att man gör några dåliga affärer, och bränner en del, och sen är de där pengarna borta, och helt plötsligt så lever man ett fattigare liv."

Charlie poängterar också förmågan att kunna se investeringar och placeringar som ett spel i sig. Han talar om spelet om pengarna. Att kunna släppa pokern för att faktiskt få någon utväxling på de vinster man gör, om man vill få kapitalet att växa. Många av spelets kritiker har hävdat att pokerproffs bara gör pengar på sidobusinessen för att det inte går att vinna på poker, men jag tror att man skapat sig ett moment 22 i huvudet med de tankegångarna. Det är väl snarare så att en riktig entreprenör hittar möjligheter i ett brett spektra av situationer, och inte bara i spelet. Charlie håller med om det, och om vikten av den mentala inställningen.

"Det handlar ju om självbilden. Spelandet är någon typ av verklighetsflykt. Jag skulle ta tag i det jag har idag istället för att vänta på pengar man vinner i morgon. Om man sen har en jävla tur och pengarna trillar in, så är man i hjärnan fortfarande en fattig människa som är på jakt, och då kommer man att sätta sig själv i en nivå där man kan klaga på det man klagat på tidigare.

Jag jobbar ju med hur man bygger rikedom, och det börjar ju med personlig utveckling. Det kan låta som mumbo jumbo, att man inte blir rik på pengar förrän man är det i hjärnan. Donald Trump och Bill Gates och den typen av människor var rika som tonåringar redan innan det fanns en krona på kontot, det handlar bara om hur det ska gå till."

Vad kan man då rent konkret göra som spelare om man plötsligt sitter där med klonken, och mer pengar på rullen än man någonsin haft tidigare? Vad skiljer de som är i utvecklingsfasen av framgång, mot dem som rusar med en one way ticket to evig gulning?

"Det första man ska göra är att göra upp en plan för vad det är man vill. Vad vill jag ha ut av mina pengar? Att våga sätta sig ner innan man spenderat en krona och titta på vad jag faktiskt vill ha ut. Handlar det om trygghet så kanske man ska lägga pengarna på att amortera av bolånet, så att man även om man förlorar jobbet har råd att bo kvar i villan. Handlar det om att man är sugen på Porschar och Lamborghinis och att leva i Saint Tropez så ska man sätta pengarna i arbete, så att de skapar nya pengar.

Generellt sett skulle jag säga så här, om du kan och är intresserad av att göra någonting mer, förbruka och konsumera  inte kapitalet utan använd avkastningen.

Var lite bakslug och gör dig rik nu, skulle jag vilja säga. Använd andra resurser än dig själv för att tjäna pengar."

Här ligger Charlies fokus i hans idéer. Att hitta vägar att skapa passiva inkomster, där pengar i slutändan genereras utan ytterligare insats, om man bara gjort grundarbetet väl. Detta är idéer som både är lättare sagda än gjorda, och rätt så oortodoxa i dagens Sverige, där mer fokus ligger på friska heltidsförvärvsarbetare.

En annan av anledningarna till att jag tyckte att Charlie var ett intressant intervjuobjekt just vid denna tidpunkt, var inte bara hans idéer och kunskap om money management och ekonomi. Charlie har också god insyn i den verksamhet som kallas för multi level marketing, MLM, och har inget problem att argumentera för konceptet i sig. För mig kändes detta högintressant, i och med turerna kring T6 Poker, och diskussionerna om MLM kontra pyramidspel.

Charlie känner inte till T6 poker över huvud taget, men går gärna in i diskussioner kring både poker, MLM och pyramidspel.

"Skillnaden mellan MLM och pyramidspel är att i MLM tjänar man pengar på en vara eller en produkt som har något värde. Tjänar du bara pengar på att du skaffar folk som skaffar folk som skaffar folk, och det spelar inte spelar någon roll vad produkten är värd, ja, då är det ett pyramidspel du håller på med".

Det är alltså detta som är den springande punkten i upplägget. I ett seriöst MLM ligger fokus på själva försäljningen, och att förankra själva försäljningen i kommande led. Ett pyramidspel, alltså de oseriösa avarterna, har fokus på själva nätverket.

Min personliga fördom är att det är en bransch som är fullkomligt nedskiten med avarter, där det går ett seriöst företag på nio charlataner. Charlie menar att det inte alls förhåller sig så:

"De flesta MLM-företagen är i sig oftast ganska bra företag. MLM är i sig ett genialt koncept. Det bygger på att de som tycker om produkterna berättar om det för andra. Det gör man ju redan idag; man rekommenderar en film, en bra restaurang eller en bok man har läst. Skillnaden är att man faktiskt ger dem betalt som pratar väl om det här företaget."

Vad är det då som har gett detta koncept, eller branschfenomen om man så vill, så dåligt rykte? Det är ju nämligen så att för många finns det ett tämligen fetmarkerat likhetstecken mellan MLM och pyramidspel, och om du så vill, ekonomiska bedrägerier.

Charlie pekar under vårt samtal på flera faktorer som spelat in när man ska förklara varför så många av företagen har kraschat. Till att börja med framhåller han felaktig fokusering och prioriteringar från de inblandade personerna som skall sköta försäljningen eller förmedlingen.

"Oftast har det varit så att när man börjar jobba med det här, lägger man väldigt mycket fokus på att bygga upp nätverket snarare än att sälja produkten. Man tror att om man bara får in tusen jävla personer som gör sitt jobb, så kommer man att bli rik, istället för att titta på det som ett hantverk"

Just det här med att tro på de snabba och enkla pengarna, och inte behandla det som ett jobb eller entreprenörskap som andra, verkar verka själva kärnan i den problembild Charlie målar upp. Detta problem bottnar, enligt honom, i själva enkelheten och det låga priset för att komma igång. .

"Det kan kosta någonting mellan tvåtusen och tjugotusen att få igång ett företag. Det är ju jättebra att det är så billigt, men tyvärr är det ju också att man behandlar företaget som om det vore värt tvåtusen också. Sen säger man att 'Det där funkar inte för mig', men hade man öppnat skoaffär då hade man ju jobbat dygnet runt i sex månader och inte räknat med att få någon lön.

Tror man att man ska kunna lägga in en eftermiddags jobb och sen bli rik, då har man orimliga förväntningar i relation till den arbetsinsats man lägger ner. Sen skyller man på att det är systemet som inte funkar".

I relation till viljan att göra enkla pengar kommer också suget efter snabba cash. Det finns en inbyggd rastlöshet i entreprenörskapet hos många av de inblandade individerna, som i mina ögon kan liknas vid vad som i min egen bransch kallas för premieryttare eller väskryckare. De som hoppar på ett erbjudande för förmånerna som kommer vid själva uppsignandet, och sen jagar man vidare till nästa förmånstagande. I pokervärlden kallas dessa människor ofta inte så lite föraktfullt av branschfolket för bonushoror. Inom MLM-sfären är det emellertid säljarna Charlie åsyftar.

"Det har blivit så att man jagar organisationsbonusar, och man har lovat guld och gröna skogar lite för många gånger. Ena veckan jobbar man med en sak, och sedan nästa vecka jobbar man någon annanstans och försöker cleara provisionerna där".

Däremot tycker Charlie att det är lite underligt att vara negativ till MLM som koncept. Det är ju i grunden just ett koncept, och ska därför granskas som ett sådant.

"MLM är inget konstigt. Man har någon typ av referensprovision. Nästa nivå är att man dessutom får provision för att ta in nya återförsäljare och berätta för andra hur man gör när man säljer. Man får dels betalt för att skaffa kunder, men man får också betalt för att skaffa kundanskaffare. Det får man betalt för via indirekta provisioner, det man kallar provision i flera led.

Jag får betalt för mina kunder, mina kunders kunder, och mina kunders kunders kunder, till en viss nivå. Det är lite olika från företag till företag, så länge det är rimligt att jag har något med saken att göra. Jag får mest betalt för dem som är närmast mig och lite mindre betalt för dem som är längre bort."

Här kommer nästa poäng i Charlies argumentation, när det handlar om att identifiera de seriösa aktörerna. Du ska ha betalt för vad det är rimligt att anse att du har påverkat.

Okej, men vi har ju fortfarande huvudfrågan kvar. Förutom att det finns en hög grad av misslyckanden i segmentet, måste det ju finnas någon mer förklaring till den negativa image fenomenet har. Det är här vi i mina ögon berör det mest intressanta i Charlies resonemang kring MLM, och möjligen också den punkt där min personliga åsikt avviker mest från hans.

"Det man behöver kunna leva med är att man tjänar pengar på sina vänner. Det är något som vi generellt sett har svårt för i Sverige, vilket jag finner helt orimligt. Varför ska man tjäna pengar på att hjälpa människor man inte känner över huvud taget, när man faktiskt kan tjäna pengar på att hjälpa dem man tycker om?

Vi har en omvänd relation till det där, i det att vi hellre vill göra affärer med någon vi inte känner, än en bekant. Det beror väl på att vi tycker att vi lurar människor när vi gör affärer.

Jag förstår exakt vad Charlie menar när det gäller vänskap och yrkesliv, och tycker att det säger mycket om honom själv som person. För honom är det inga problem att kombinera privatliv och affärer så länge man går in i båda två med rent samvete och stort engagemang. Det är möjligt att han har rätt i att det går att kombinera. Jag kan se likheten i att spela poker om pengar med sina vänner. Samtidigt är det dock för mig främmande att inleda några affärsrelationer med mina vänner, även om jag inte direkt kan peka på varför. Jag tror inte det handlar så mycket om att jag inbillar mig att jag lurar någon, som att risken faktiskt finns att vi hamnar i tvister som hur små de än är, kan tära på vår vänskap.

Samtidigt inträffar ju till och från det motsatta, att en vänskap utvecklas med personer man träffat i affärs- och/eller yrkesmässiga sammanhang. Det känns för mig lättare att hantera, då man vet hur korten ligger redan innan man satsar, för att använda en måhända något haltande pokermetafor.

Vidare tycker jag Charlie på ett bra sätt sätter fingret på den verkliga kärnan i seriös MLM.

"Det bygger på att man säljer något man tror på på allvar. Man kan ju inte sälja telefonabonnemang som man tycker är dyrare än andra. Då är det svårt att komma till sina vänner och säga 'Du, här har jag en jättebra idé till dig!'"

Det här är den tredje nyckeln i analysen. Produkten eller tjänsten ska vara riktigt, riktigt bra. Så bra att du själv skulle välja den även utan ekonomiska incitament. Jag skulle därmed vilja summera Charlies beskrivning av seriös MLM i tre punkter:

1) Produkten eller tjänsten skall vara riktigt bra

2) Insatserna i energi och tid ska huvudsakligen läggas på produkten och inte rekryteringen

3) De ekonomiska belöningssystemen ska vara rimliga

Det skulle dessutom förvåna mig föga om vi fick se mer av Charlie i pokervärlden. Jag tror att det kan komma att uppstå något av ett kärleksförhållande mellan de nya affärsidéer som spirar i branschen och Charlies inte sällan kontroversiella åsikter om synen på pengar.

Det kan inte vara helt problemfritt att födas in i offentligheten. När redan ditt namn kommer att ge folk fördomar om vem eller vad du är, blir det inte lättare om du är entreprenör i en bransch som i grund och botten handlar om att ta andras pengar. Dessutom fick han, tillsammans med Marko "Markoolio" Lehtosahlo finna sig att personifiera olagligheterna i Grebbestad, trots att det entydigt inte är kriminellt att delta i en pokerturnering.

Det lilla kaféet ligger i närheten av Heden, i hjärtat av Göteborg. Jag ramlar in mitt under en diskussion mellan några män i lokalen om en läggning var korrekt eller ej, och sedan om turen att få mothugg när man sitter med kungar på hand. Denna hand resulterade i inkasserandet av en pott av en storlek som får mig att svindla. Mannen som satt på handen ryckte dock på axlarna, och konstaterade att han låg mångt mer än så back. För kvällen hade han dränerats på en summa pengar som du i alla fall får fyra resor tur och retur WSOP för. Detta inklusive hotellrum och inköpet till Main Event... Pokerpartiet hade ägt rum kvällen innan på en mycket privat och icke namngiven klubb, där varken jag eller Joakim var inbjudna.

Det är en annan nivå på pokerspel än Joakim Geigert spelar på, men han använder detta senare i vårt samtal som ett exempel på att livepokern är på väg in i en ohållbar situation. Det försiggår idag högre spel på klubbarna än på casinona.

Innan vi börjar vår intervju hinner Joakim också dryfta en del fotboll med killarna på caféet. Man munhuggs vänskapligt om var Allbäck kommer att hamna när karriären är över, eller vem som tränar Gais kommande säsong. Djurgårdaren Geigert har lika mycket åsikter om fotboll som om poker.

Så småningom sätter vi oss till slut ensamma vid ett bord i den folktomma, bortre änden av lokalen, och börjar samtala om pokerbranschen. Det finns många frågor att beröra och funderingar att bolla med Joakim.

Han har bland annat, delvis självförvållat, fått personifiera såväl bolagen 5050poker som Prosharks, liksom Göteborgs pokerscen. Lägger man sen till ryktet att Geigert aspirerar på posten som Svenska Pokerförbundets nästa ordförande, kan man få intrycket av en man som tycker om att verka genom att synas. Joakim halshugger emellertid snacket om ordförandeskapet med emfas, och påpekar att han tackat nej ett flertal gånger. Han är helt ointresserad av posten. Däremot är han öppen för att agera rådgivare i olika frågor. Trots att Joakim inte har något intresse av att sitta med i styrelsen har han åsikter om deras arbete.

"Om de fungerar som de gör nu, och inte för två år sedan, med att verkligen upprätthålla och kämpa för att det ska finnas ett SM, och att de hela tiden krigar för klubbarnas existens, då gör de ju ett bra jobb".

Han ser emellertid ett problem i att förbundet allt som oftast har svårt att diskutera med politikerna, och få staten att lyssna på dem på allvar.

"Jag skulle hellre se dem som en instans som är godkänd av staten. En spindel i nätet mellan spelarna ute i landet. Det finns ju ett intresse av att alla de spelarna mår bra, att det är organiserat under. Det skulle minska svinnet även för staten. Det är jag helt övertygad om."

För att Svenska Pokerförbundet ska ha en chans att lyckas med sitt - i mångas ögon - omöjliga uppdrag menar Joakim att det krävs en större förståelse från oss som rör oss runt omkring.

"Problemet är tjafset hela tiden, på forumen runt Pokerförbundet. Vad de gör och inte gör. Låt dem jobba ifred! Låt dem finnas där. Vi är alldeles för snabba att döma. Men det är inte så konstigt idag heller, med tanke på det som hände med Ken Lennaard och allt det där".

Mistah Ken Lennaard var det, ja. Någon som minns honom? "Fusk-Ken", "Världsmästare i Ego", "Insider-Ken". Mannen som enligt egen utsago kan lära en apa spela sit and go. Mannen som alla i branschen har en åsikt om. Även här tycker dock Joakim att vi var alldeles för snabba att låta en enskild person löpa gatlopp.

"Just Ken Lennaard-grejen är lite obehaglig. Vi på Prosharks kände ju folk som var inblandade, och de vände sig till oss för att få svar på frågor. De hade dessutom svar på en massa olika frågor. Vi valde att kontakta Ken, men han ville inte uttala sig. Det kan vara så att någon rådgivare sagt "Håll käften". Det vet jag inte, men jag hade många samtal med Ken om detta, men han vägrade att låta sig intervjuas. Vi hade en dialog hela tiden via mail och telefonsamtal".

Joakim menar att Svenska Pokerförbundet får ta på sig en del av ansvaret för hur affären kring Ken Lennaard utvecklades, och anser också att det blivit fel fokus på debatten.

"Jag kan tycka att förbundet tog ett snabbt och förhastat beslut. Till slut hängde de honom, även om det var han själv som avgick. Jag tycker inte att det var det här påstådda fusket som skulle vara kärnan, utan det var ju egenintresset som skulle vara den stora faktorn i varför han ska avgå. Jag hoppas att det var huvudgrejen till det, för hela den påstådda fuskaffären vet man ju inte om den stämmer.

Du går ju på indicier hela tiden, vad folk säger och vad folk tror. Till och med hans egen gamla partner, Martin, vänder sig privat bort från Ken. Då undrar man ju vad det är frågan om, om det är egenintresset eller om det verkligen stämmer. Jag menar, han var ju Mister Poker. Självutnämnd förvisso men han svarade ju upp liksom".

Mr Poker var det. Efter Ken har det inte funnits någon självklar person att axla den manteln, och frågan är varför det behövs? Min fru skrattade rått, och ifrågasatte vem som utnämnde "Mr Poker" egentligen. Det var det löjligaste hon hört, och i sak har hon ju rätt. Det finns inget självändamål i att veta vem som är "mest" poker i branschen.

Antagligen handlar det om det mänskliga sinnets vilja att etikettera fenomen och individer. Samtidigt så är det ju faktiskt en konkret diskussion som fortgår överallt där pokerspelare samlas. Jag påpekar för Joakim att hans namn faktiskt brukar nämnas i den debatten.

"Varför ska jag nämnas i den diskussionen? Jag är en vanlig entreprenör i Göteborg, med kompisar som tycker att det är kul att spela poker. Och vi har startat ett kul projekt. Jag förstår inte varför jag ska blandas in i den debatten?"

Min gissning är att det handlar om kombinationen av att Joakim är en entreprenör med många järn i elden, i kombination med att han faktiskt är en offentlig person redan utanför pokerscenen.

"Det kan vara så förvisso, men jag hade ju helst sett att man väljer in Dan Glimne i det här, även om han nu jobbar lite med Unibet. Han skulle vara perfekt! Han krigar för spelet, han kämpar för essensen i det här. Han skulle bidra med så mycket grejer i det förbundet. Han, Ola Brandborn och några till."

Personligen har Joakim heller inga problem med att representanterna i Pokerförbundet har ekonomiska intressen i branschen.

"Jag skiter i om de har ekonomiska intressen. För pokerns bästa, ta in de här i styrelsen. Låt Micke Norinder sitta kvar. Vad är problemet? De brinner ju för spelet. Jag skiter i om han tjänar 20 000 i månaden för att han ska försöka hjälpa Unibet. Nu gjorde han ett litet övertramp och la in en affiliatelänk på ett forum.

Låt de som kan, de som brinner och som har spelat i många år, låt dem hålla i detta. Peder kan vara ordförande, men kan de inte välja in Ola, Dan Glimne och de här som kan? Välj in dem i styrelsen, så blir det ordentligt".

Ingen ordförandepost för Joakim alltså. Han nöjer sig liksom merparten av oss andra som brinner för spelet, med ha åsikter om Pokerförbundet istället för att aspirera på en förtroendepost, oavsett vilka rykten som rör sig kring hans person. Det är i och för sig inte speciellt svårt att förstå hur ryktet uppkommit.

Parallellt med ganska heta diskussioner på olika forum om vilka ekonomiska intressen i branschen en ledamot i Pokerförbundet får ha eller ej, har Joakim allt mer avvecklat sina engagemang i andra pokerverksamheter än Prosharks. Måhända har en eller annan velat tolka detta som ett försök att städa framför egen port inför en kandidatur.

Joakim pekar istället på att denna omprioritering var personligare än så.

"Det blev så mycket tjafs mot mig och min familj. Sen började jag få en massa skit i mail och så. Då tänkte jag att jag skiter i det här fullständigt. Hade jag varit en forumråtta från början hade det här problemet kanske varit annorlunda, men jag är en vanlig person, och jag fattar ingenting. Jag bara tänkte 'Vad fan är detta?'"

Han verkar genuint förvånad över uppståndelsen. Det har varit en lång vår och sommar på Prosharks, med väldigt mycket energi lagd på diskussioner utan några konstruktiva ändpunkter. Mycket av kritiken har kommit ur den punkt då man parallellt med Prosharks bestämde sig för att satsa på en pokersajt. Mycket av den debatten har kretsat kring värdet av de aktier som företaget kommer att dela ut till spelarna, totalt hälften av aktierna i bolaget. Joakim verkar ett halvår efter lanseringen orubblig i sin tro på idén.

"Den dagen, och jag vet att den kommer snart, när emissionen kommer, när folk börjar se att "Fan, de är ju värda pengar!", den dagen ska jag sätta mig ned och ta en cigarr, och säga 'Alla jävla belackare, här har ni!'

Jag vet att de som har spelat, kämpat, jag vet att de kommer att få avkastning. Så länge jag vet det, så är jag nöjd".

I en bransch där ett av kännetecknen är att merparten av de inblandade skulle sälja sin morsa om det gav skapligt med pengar, är det inte konstigt att man förutsätter att det finns mygel och girighet inblandat i stort sett varje affär.

"Girighet är ett gissel i den här branschen. Jag har upplevt mycket konstiga saker de sista två åren, bland människor i min närhet som gör att man blir mörkrädd. Jag själv har ju blivit kallad för girig och snål, men det blir jag ju kallad av människor som inte känner mig."

Det är få människor i pokerbranschen som inte någon gång blivit kallade för giriga. Det ligger implicit i sakens själva natur. Vi som just nu är mitt i det, är en del av en av underhållningsbranschens största omvälvningar de senaste hundra åren. Och fokus för detta paradigmskifte är ett spel som, om man hårdrar det bara en smula, går ut på att ta så mycket pengar som möjligt för någon annan.

I kölvattnet av detta får vi en mentalitet där man avpersonifierar de sämsta spelarna, de som bekostar de bättres underhållning, och plötsligt får vi en Nietzschedarwinism utan like någon annanstans i vårt samhälle. Utöver själva spelet upptäcker också allt fler att man kan göra sig en rejäl hacka utan att ens behöva spela spelet själv. Med de sjuka summor som omsätts till och med i mindre segment av branschen, räcker det med promilleandelar för att håva in enorma vinningar.

"Alla vill ha någonting hela tiden, och det gör ju att girigheten tar överhand. När vi drog igång Prosharks, så drog vi igång ett hobbyprojekt. Vi hade väldigt mycket kompisar som spelade poker. Vi ville ju givetvis att de skulle vara medlemmar. Alla de vännerna är fortfarande vänner idag, men alla har olika intressen. De har affiliateavtal, eller så är de är delägare hit och dit. Det blir så svårt idag att sitta och göra något tillsammans för alla vill ha en del av kakan".

Samtidigt erkänner Joakim att man - mer eller mindre frivilligt och medvetet - till viss del hamnat där med Prosharks också.

"Det finns inte ett pokerforum, eller Community, som inte har ekonomiska intressen. När vi drog igång det här, så hade inte vi sådana ekonomiska intressen, utan det skulle rulla runt. Sen har det ju växt till att vi måste ha ekonomiska intressen för att det här ska bära. Men vi har alltid varit transparenta. Vi har alltid talat om vilka vi är, och det har ju varit Prosharks röda tråd, att berätta vem du är".

Det har funnits en viss svajighet i vilka förhållnings-order som gäller för medlemmarna på sajten. Joakim medger också att det har blivit ett något striktare klimat.

"Vi var ju tvungna också att vara lite restriktiva. Vi var ju tvungna att lägga in hårdare regler för hur folk ska vara och så. De reglerna kan jag erkänna, de har ju varit lite vaga emellanåt, men det är ändå sunt förnuft som gäller i slutändan."

Personligen tror jag att det är här den berömda skon har klämt det senaste året. En otydlighet i regelverket och en påföljande uppstramning har sammanfallit med introduceringen av ett vinstdrivande systerföretag. När man då inte släpper igenom saker som tidigare tillåtits, kan den som är upplagd för det lätt göra snabba antaganden. Samtidigt har debatten om yttrandefrihet gått hög på forumet.

"Det där är intressant, för the freedom of speech existerar inte på en Community. Det finns ingen som kan säga att jag har min lagliga rätt att säga vad jag vill. Vi bestämmer precis allting, och därför tycker jag att vi har varit jävligt generösa".

Joakim håller en medvetet låg profil när forumdiskussionerna går heta. Likaså har han synts till relativt lite kring den offentliga pokerdebatten i Sverige, i förhållande till sin namnkunnighet. När han väl har uttalat sig i media, har det trots ägarintressen i nätpokerbranschen, inte huvudsakligen varit detta som berörts. Istället är det livepokerns legalitet som dryftats. Detta är en sak som tydligt ligger honom varmt om hjärtat, men han ser en klar problematik i lagfrågan.

"För det första så krävs det så väldigt mycket för att ändra lagen, och sen sitter ju staten i ett litet moment 22 idag. Det finns en EU-kommission som plötsligt har rätt att gå in och ändra i regler, samtidigt kan staten förhala allting.

Man trodde ju med en blå regering att det skulle bli kraftiga förändringar, men de har ju också sett vad det finns för pengar att tjäna. De drar ju in jättemycket pengar på detta. Jag är inte mot monopolet på det sättet, däremot är jag för att ta upp en diskussion. Det har jag alltid varit."

I Joakims tankegångar märks det att han funderat mycket över detta. För honom har också det tidigare nämnda Pokerförbundet en viktig roll i denna framtida utveckling.

"Min åsikt är att man ska försöka hitta någon form av samarbete där staten legaliserar ett antal klubbar, mot att man till exempel har vissa bestämda maxavgifter, tak så att säga.

Säg att man startar hundra pokerklubbar i landet beroende på var spelarna bor och befinner sig per städer och så. Då ska de ha en bestämd struktur; pokerförbundet sitter som en spindel emellan. Då ska man kunna få arrangera freezeoutturneringar för 500 kronor, kanske tre dagar i veckan. Man kanske till och med ska kunna få ha kontantspel där man till exempel spelar 5/10 med maxinköp.

Min tanke är att casinot får sköta det här lite högre, det lite mer professionella. De får sköta de stora turneringarna, i samarbete med svenska pokerförbundet. SM, Swedish Open och allting sånt. Då kan klubbarna få sitta och hålla sin lilla verksamhet. Det hade ju varit den bästa lösningen. Sen kanske till och med att Svenska Spel går in och hjälper till, att det sköts med en bra struktur. "

Det är svårt att säga hur långt Pokerförbundet och Svenska Spel ligger från varandra i diskussionerna, eller om Joakim Geigerts vision är en utopi. Det finns emellertid flera fördelar i hans strategi. Hela idén involverar alla de aktörer som idag stångar sig blodiga kring hur framtiden skall utmejslas, och ingen skulle behöva tappa ansiktet i form av någon prestigeförlust med en sådan lösning.

Joakim betonar dock att tiden börjar rinna iväg, att politikerna inte har råd att vänta med att hitta en lösning på problemet, samtidigt som frågan är mer komplex än att säga ja eller nej till ett monopol.

"Om man inte gör någonting nu, så kommer det bli mycket värre. Idag finns det ju klubbar som spelar högt. Det finns ju klubbar idag som spelar om enorma pengar, som tar kunder ifrån casinot. Om då casinot kan låta de här spelarna få sitta på klubbar och spela, för de kommer ju ändå ha fullt där nere om de erbjuder höga kontantspel och tjänar sina pengar. Det måste finnas en lösning på det här problemet.

Monopolet kan man inte bara avskaffa. Det går inte, för då blir det anarki, och det kan vi inte ha. Det blir cashgameklubbar, och det blir brottslighet och allting. Jag tror att man kan undvika detta. Pokern är så stor idag, så om man inte gör någonting nu, så kommer det att gå åt helvete. Folk kommer att spela bort sitt hus till slut".

Jag och Joakim är överens om att monopolfrågan har förminskats och tenderat till att enbart handla om poker. Spelet har också fått iklä sig bad guy-dräkten i hela missbruksfrågan, detta trots att det är dokumenterat att både Jack Vegas och andra spel från såväl Svenska Spel och ATG drar in mängder av människor i beroenden. Till detta kan läggas att vi har ett Bingohallsmissbruk som är värre än vad många inser, och som därtill drar in helt andra segment i problematiken än de som vanligen belyses när frågan diskuteras.

"Problemet är ju här att Svenska Spel idkar ju så mycket annat som ger spelberoende, ta Jack Vegas-maskiner som ett exempel. Inte bara det, ta Trisslotter, ta Lotto. Allt det där är turspel som folk veckovis satsar in pengar i. Och hur mycket omsätter de inte på det? Det är en drog för folk att lämna in en... vad fan heter den där hundringen du slänger in, och köper nån jäkla godispåse va, för hundratjugo spänn varenda jävla lördag. Det är ingen skicklighet, ingenting, du bara köper en påse, och sitter sen och hoppas på någonting. Jag säger inte att poker är ett hundraprocentigt skicklighetsspel, men du har ju beslutsrätt hela tiden hur du vill hantera det. I Jack Vegas trycker du på en maskin och spelar bort halva din månadslön".

Sen tillkommer också ett okänt antal miljoner i uteblivna skattepengar för staten, när många av sajterna tvingas lägga sin verksamhet utomlands.

"Det är mycket pengar i omsättning, men Svenska Spel måste ändå se till att de har rent i farstun, innan de uttalar sig. Om du skulle göra en reglering om två år, där de säger så här, "Okej, vi släpper in tio stycken stora drakar i Sverige som får konkurrera med Svenska Spel innanför gränsen" . Men då får de gå in på samma villkor, de får pynta ett antal miljoner i avgifter för att få verka i landet. Då får staten in kanske det tiodubbla mot vad de får in idag. Man måste tänka så, man måste tänka framåt. Det finns ju mycket mer att ta, och det finns en mycket mer rättvis fördelning att göra."

Joakim är ett tacksamt intervjuobjekt. Ibland är ett lätt att missta engagemanget för ilska eller bitterhet, speciellt som det blandas in en hel del svordomar i språket. Möjligtvis kan detta dock vara en spegling av mig som intervjuare som inte heller låter som en frälsningssoldat när jag talar. Klart är dock att Joakim fortfarande brinner för pokern i allmänhet, och Prosharks i synnerhet.

"Jag tycker fortfarande att det är skitkul! Jag är inloggad varje dag, jag är där och kollar igenom allting varje dag. Vi får nya medlemmar varje dag. Det kommer in nytt blod, nya tankar hela tiden. Man träffar människor även om det är online varje dag. För mig är det stimulerande. Så är det bara".

Man har stora planer för framtiden, och Joakim har inga planer på att trappa ned sitt engagemang i Prosharks.

"Jag tar en lite större roll nu, och försöker genomföra det jag vill göra. På senaste mötet fick jag igenom allting, så nu ska jag börja med en liten plan, som blir väldigt intressant. Sen är det ju meningen att det ska komma att ske en ganska markant förändring. Vi kommer att satsa".

Det återstår att se hur medlemmar och bransch mottar förändringen, och om man fortsättningsvis lyckas hålla 5050Poker och Prosharks åtskiljda. Det är tydligt att Joakim Geigert arbetar för att både han och Prosharks skall uppfattas som ett trovärdigt alternativ till den girighet som finns i branschen. Han tar avstånd från den allmänna jakten på ekonomisk vinning, men verkar ändå smärtsamt medveten om att han och hans kompanjoner ändå mer eller mindre frivilligt tvingats röra sig i den riktningen.

Dessutom blir det allt svårare för Joakim att stanna kvar i rollen som den glade amatören i mängden, i och med drivandet av Prosharks, delägarskapet i 5050, och en mycket meriterande femteplats i en EPT-tävling. Även om han inte helt trivs i den rollen, tror jag att han allt mer får acceptera att han ses som en av de etablerade profilerna / entrepenörerna i branschen.

Jag följer med spänning Joakims och Prosharks resa in i framtiden.